Medieprofessorn Kent Asp i Göteborg brukar efter varje val analysera partiernas kamp i medierna och kampen om medierna. Hans slutsatser för 2010 är att Socialdemokraterna föll på eget grepp, den rödgröna koalitionen. Det var "alliansens favoritfrågor" (DN 3/4) som stod i fokus: skatter, sysselsättning och skola. Att dessa statsbärande områden utan brasklappar kan beskrivas som allianspartiernas vardagsrum, säger det mesta. Det är tre äss ur leken där S fått spader.
Moderaterna och statsminister Fredrik Reinfeldt har vunnit på att ingå i och agera portalfigur för Alliansen. Socialdemokraterna blev allt annat än starkare av att samarbeta. Mona Sahlin övertygade varken som koalitionsledare eller statsministerkandidat. Det är en förklaring till att hennes efterträdare Håkan Juholt gärna använder sig av uttryck som att "backa bandet" (SvD 3/4). Av det vi sett hittills av Juholt var Sahlin också betydligt mer lämpad som nydanande koalitionsledare.
I valet 2006 fanns det i väljarkåren en törst efter en målfokuserad, borgerlig, icke-socialistisk regeringsduglig kraft. Betydligt färre törstade 2010 efter rödgrönt maktutövande. Sällan har svensk vänster stått så enad som 2010, aldrig har den fallit så hårt.
Kent Asp anser att det rödgröna skadade socialdemokratin. Det var nog så, men själva Socialdemokraterna var också ett problem för det rödgröna. Partiet som alltid hade varit sig självt nog hade blivit tvunget att söka hjälp av andra. Koalitionen i sig blev ett tecken på svaghet.
Väljarna såg ett Socialdemokraterna som så gärna ville bli som Moderaterna. För var det något som Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna hade visat med Allianssamarbetet, så var det att borgerlig splittring var förödande och att enighet var en styrka på vägen mot makten. Väl där har kravet på gemensam front ibland även visat sig vara en direkt svaghet, åtminstone för tre av fyra partier.
Aisopos visste vad han skrev. En fabel är kortfattad och koncis, men inte nödvändigtvis sann. Inget parti kan, för att använda avslutningsfrasen från det gamla barnprogrammet I fablernas värld, simma lugnt.
Olof Jonmyren
Ingen simmar lugnt i fablernas värld
Enade vi stå, söndrade vi falla. Uttrycket sägs härstamma från greken Aisopos fabler, men är också en bärande devis i Landet Lagom. Sensmoralen är tveeggad, mer som ett svärd än en brödkniv. Enighet är ofta en styrka, fast inte alltid en nyckel till lycka eller makt.
Så jobbar vi med nyheter