Ingen ska behöva vara fångad i sitt eget hem
För många människor är det en trygghet att få bo kvar hemma så länge som möjligt. I vardagens rutiner känner vi igen oss och de signalerar att allt är som det ska. Frukostbordet med morgonkaffet, köksfönstret där man ser fåglarna stoja kring fågelbordet och tidningsbudet som far förbi i gryningen. Tryggheten i att känna sin omgivning, där man hittar och vet var allt är, är värdefull och hör direkt ihop med livskvaliteten.
Att låta den som vill och förmår bo kvar hemma så länge som möjligt har också på senare tid blivit den rådande inställningen inom äldrevården. På det stora hela är det bra.
Men för den som vill komma ut och sitta en stund i trädgården, men tvingas sitta kvar inne eftersom man inte klarar av det på egen hand, är inte hemmaboendet höjden av livskvalitet. Inte heller för de många anhöriga som ofta rycker in för att täcka upp med allt det som inte äldreomsorgen inte kan, vill eller får erbjuda.
Barbro Westerholm, ordförande i regeringens Äldreboendedelegation, säger att det ur samhällets synvinkel inte nödvändigtvis krävs dyra åtgärder i många av de här fallen. Ofta krävs rent tekniska hjälpmedel typ ramper eller trapphissar som faktiskt sparar såväl tid som arbetskraft och ger så mycket för den som behöver dem.
Men det handlar om mer ändå. Hur stimulerar vi en utveckling där det växer fram en bred flora av samhällstjänster för den som är äldre och bor kvar hemma? Vad kan privata serviceföretag bistå med och utveckla?
Hur mycket ska samhället subventionera och vad ska den enskilda vårdtagaren betala för?
Välfärden måste vara såväl flexibel som solidarisk. Centern har myntat ordet flexidaritet. De stora generella lösningarnas tid är passé. Här krävs en utveckling som i allt tar hänsyn till den enskildas önskan och behov av samhällsservice.
Alla vill inte ha samma. Det behövs en marknad, ett utbud att välja av, så att ingen upplever sig som fånge inom välfärdssystemen. Det är en verklig och viktig politisk utmaning.
Så jobbar vi med nyheter