Ingen ska behöva vara rädd för att bli politiker

Var fjärde Moderat heltidspolitiker har utsatts för hot om våld det senaste året. En nästan lika stor andel Socialdemokrater, 22 procent, och många Centerpartister, 17 procent, som är politiker på heltid säger sig ha utsatts för något liknande, visar tidningen Dagens Samhälles sammanställning.
Hot kan både vara grova påhopp eller subtila antydningar. Det senaste uppmärksammade exemplet i vårt spridningsområde var skadegörelsen som riktades mot kommunalrådet Benita Vikströms (S) bostad i Oxelösund. Om det i vandalismen dolde sig politiska motiv, är det ingen som kan säga. Klart är att det påverkade hennes möjligheter att känna trygghet i vardagen. Denna utveckling är allvarlig.
Det är heller ingen tvekan om vilka fritidspolitiker som är de mest utsatta och det är viktigt att notera. Det är en stor andel av de förtroendevalda Sverigedemokraterna (33 procent) som någon gång under se senaste 12 månaderna har utsatts för våld eller hot på grund av sitt politiska uppdrag. Även bland Vänsterpartisterna (9 procent) är den siffran klart högre än snittet.
Det extremistiska våldet och de våldsamma huligangrupper som härjar under politisk-ideologisk täckmantel av ett eller annat slag mot oliktänkande, får aldrig nonchaleras eller beskrivas i förmildrande ordalag. Även politisk retorik som gärna bygger på våldsromantik måste granskas och kritiseras.
Ingen Sverigedemokrat ska behöva stå ut med hot. Ingen Vänsterpartist heller. Ingen politisk företrädare ska tvingas tacka nej till att delta i politiken av rädsla för att bli utsatt för våld eller hot om våld.
Politiska beslut påverkar människor och det som går någon emot kan ibland av förklarliga skäl också uppröra.
Som politiker är det bra att ha hård hud. Den som har det blir ofta långvarig inom politiken. Men en viss typ av personlighet kan inte vara ett krav för att palla med ett förtroendeuppdrag.
Den politiska vardagen måste bygga på en anständig samtalston och ömsesidig respekt för politikens olika roller. I detta har även vi inom medierna ett givet ansvar.
Demokratin behöver politiker som visar att de lyssnar på sina väljare och medborgare som behandlar politiker som medmänniskor. Annars får vi enbart en stadigt förråad samtalston och, som en given följd, ett ökande avstånd mellan beslutsfattare och de människor som berörs.
Möjligheten att spontant ha chansen att växla några ord med kommunalrådet om man råkar mötas på Stora torget, är så mycket bättre än att bara kunna vinka till henne eller honom bakom tonade, skottsäkra rutor i en bil snabbt på väg därifrån.