Ingen sol över Mona Sahlin

Då Mona Sahlin vaknade på Gotland i går morse syntes gråa moln på himlen och enligt SMHI:s väderprognos kan ett tillfälligt lågtryck vara på väg att spela ett spratt med sommarvädret. På något sätt vore det symboliskt. Solen lyser inte över socialdemokratin den här sommaren heller.
Både partiet och partiledaren är i desperat behov av en opinionsmässig framgång. I samband med analysen av EU-valet försökte Sahlin in i det längsta beskriva valresultatet på 24,4 procent i toner av framgång. När det sämsta valet i modern tid beskrivs som ett fall framåt är dagsformen sisådär.
Mona Sahlins och partiledningens smala lycka var att Socialdemokraterna blev större än Moderaterna. Man nöjer sig helt enkelt med att M gjorde en lika dålig valrörelse och ett lika dåligt val. Det är ganska blygsam målsättning för rörelsen "som byggde Sverige".

Socialdemokraterna är i dag ett parti bland andra. När Sahlin går armkrok med Lars Ohly och Peter Eriksson genom Almedalen är det ett bevis för att dagarna när S regerade Sverige efter eget tycke och smak är över. Fallet började långt innan Mona Sahlin blev partiledare och är knappast hennes fel.
Däremot behöver Socialdemokraterna en skicklig och stark partiledare för att vända den negativa trenden. Det är orimligt att tro att S får ett resultat i närheten av 40 procent i riksdagsvalet 2010. Men om Sahlin gör en stark valrörelse bör man i alla fall kunna matcha resultatet på 34 procent från 2006 års förlustval. Allt under 30 procent vore katastrof för partiet.
Men frågan är hur katastrofen ska kunna undvikas. Mona Sahlin är i sina bästa stunder en god retoriker. Sahlin föddes, trots sin folkliga image, rakt in i den socialdemokratiska adeln och har fått en gedigen politisk utbildning inom rörelsen. Hon har varit riksdagsledamot, hon har varit minister och hon har varit partisekreterare. Ändå är Mona Sahlin ingen skicklig eller stark partiledare. Det går liksom inte längre att dölja.
Absolut. Sahlin har inte haft någon lätt start. Hon utmanar delar av arbetar- och fackföreningsrörelsen genom Socialdemokraternas fördjupade samarbete med Miljöpartiet. Mona Sahlins misslyckade försök att hålla Vänsterpartiet utanför vagnen bedömdes dessutom i en dagspress vars ledarsidor nästan uteslutande är borgerliga.

Statistiken visar dock en dyster sanning för Sahlin. I en ny undersökning från opinionsföretaget Synovate, gjord på beställning av samhällsmagasinet Fokus, framgår att fler väljare föredrar S framför M när det gäller vilket av de två partiernas politik som är mest verklighetsförankrad. Den svenska väljarkåren lutar svagt åt vänster.
Så långt inget nytt under solen. Det är först när det gäller regeringsduglighet som Moderaternas himmel är blå, medan Socialdemokraternas färgas grå. I samma undersökning svarar 40 procent av väljarna att S är det mest trovärdiga regeringspartiet. Motsvarande siffra för M är 44 procent. Väljarna tycker alltså att Moderaternas politik är sämre än Socialdemokraternas – men att partiet är bättre på att leda landet. Förklara det om ni kan.
Alla oppositionens problem och brister varken ska, eller kan, skyllas på Mona Sahlin. Men om jag vore en rödgrön partistrateg skulle jag snarast lansera Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand som oppositionens statsministerkandidat. Wetterstrand är den enda av oppositionsledarna som i trovärdighet matchar Fredrik Reinfeldt.
Att sedan Socialdemokraterna aldrig släpper en statsministerpost frivilligt är en helt annan sak. Fram till valet kommer arbetarrörelsen att sluta upp bakom Sahlin och i alla fall ge sken av att solen skiner. Inget kan vara mer fel än så.