Ingen sörjer Wanja i nästa års valrörelse

Det var den här våren fackföreningsrörelsen skulle ta upp striden mot Alliansregeringen. Det var den här våren LO:s ordförande skulle sätta ner foten om de orimliga löne- och bonusavtalen i näringslivet. Det var den här våren inget blev som det skulle bli.
Redan när januari övergick i februari syntes tecken på Wanja Lundby-Wedins stridsvilja. När LO släppte en ny rapport om maktelitens löner var det Lundby-Wedin som förklarade att det fick vara ett slut på girigheten i styrelserummen. Det var inte svårt att känna sympati för delar av hennes resonemang. När företagsledare sitter i varandras styrelser är steget kort till vänskapskorruption. I dag tjänar en vd för ett börsnoterat företag motsvarande 51 industriarbetarlöner. Det säger vad som behöver sägas.
Men Wanja Lundby-Wedins kritik mot alltför frikostiga löne- och bonusavtal föll platt till marken. När det mindre än två månader senare kom fram att hon själv, medvetet eller omedvetet, i ett av sina 24 styrelseuppdrag medverkat till att AMF Pensions tidigare vd Christer Elmehagen, under sina tre sista år på jobbet, fick en pension på över 30 miljoner kronor förändrades Lundby-Wedins förutsättningar.
Wanja Lundby-Wedin blev det främsta ansiktet för makteliten LO var tänkt att granska. Den senaste veckans avslöjanden om konferens- och semesterresor till LO:s anläggning i Toscana, och hennes makes sidouppdrag, gör trovärdigheten ännu sämre. När LO:s ordförande i dag kritiserar näringslivets bristande etik och moral ekar det tomt.
Men trots att Wanja Lundby-Wedin varit ifrågasatt under hela våren, till kritikerna hör bland annat Sekos ordförande Janne Rudén, gick hon i främsta ledet på Första maj. Lundby-Wedin fick ett försök till. Det lär hon inte få nästa år. Tillåt mig att spekulera: Wanja Lundby-Wedin är slut. Fackförenings- och arbetarrörelsen har inte råd att låta henne vara ett sänke i valrörelsen 2010. 
Även om Socialdemokraterna gör ett starkt EU-val är partiets opinionssiffror alltför svaga. En själv ifrågasatt Mona Sahlin lär inte våga chansa med Wanja i valet. Däremot ges Lundby-Wedin tiden som krävs för att hon ska kunna lämna sitt uppdrag med stolthet och värdighet. 
I skuggan av höstens EU-ordförandeskap kommer Socialdemokraterna ta hand om rörelsens interna problem. Då bör inte heller tunga fackförbund som Byggnads och IF Metall övertala Wanja Lundby-Wedin att sitta kvar. Hon har redan haft sitt uppdrag i nio år, en genomsnittlig uppdragstid för en LO-ordförande. Nu handlar diskussionen snarare om att hitta en lämplig efterträdare – i god tid innan nästa kongress.
Till skillnad från inom Socialdemokraterna finns ingen självklar kronprins. Men att en av fackförenings- och arbetarrörelsens två drottningar inte blir en aktiv del av nästa sommars valrörelse är ingen kvalificerad slutsats. Wanja Lundby-Wedin lär varken saknas eller sörjas.