Inget barn ska vara rädd att få stryk
Årets barnrapport från FN:s barnfond Unicef, lyfter fram just de barn som lever vid sidan av samhället och som sorgligt nog också glöms bort när det gäller utvecklingsinsatser. Det handlar om gatubarn, barn som utnyttjas som barnarbetare, som barnsoldater eller som tvingas till barnäktenskap. Listan på exempel där barn diskrimineras och utnyttjas av hänsynslösa vuxna kan göras plågsamt lång och frågan är varför världssamfundet gör så lite.
Alla länder, utom USA och Somalia, har ställt sig bakom FN:s barnkonvention, som säger att barnens bästa ska vara utgångspunkt för alla beslut som rör barn. Även om de flesta barn som har det svårt finns i utvecklingsländerna har också vi i västvärlden en hel del att leva upp till.
I går signalerade barnombudsmannen om att allt fler barn i Sverige blir agade, trots ett förbud mot barnaga sedan 1979. Det är visserligen mycket få fall som anmäls men kontakter med polis, sociala myndigheter och åklagare visar enligt barnombudsmannen, att barnagan är omfattande. Kammaråklagare Johnny Järfelt, som arbetar med barn och familjeärenden, säger till Ekot att han skulle kunna fylla en fotbollsplan med anhållna föräldrar om samtliga fall där barnmisshandel förekommer skulle anmälas.
Många gånger visar det sig att föräldrarna inte känner till att barnaga är förbjudet. Det räcker alltså inte med att det finns en lag. Man måste påminna om den också. Trots det stora stöd som byggts upp kring barnfamiljerna genom mödra- och barnhälsovården och i förskolan, talas det inte om barns självklara rätt att slippa få stryk.
Anledningen till att barnagan minskade kraftigt i Sverige berodde enligt forskningen inte på lagen, utan på att barnmisshandel uppmärksammades redan på 1960-talet och snabbt blev en viktig fråga i samhällsdebatten. Lagändringen bekräftade bara en förändring i det allmänna rättsmedvetandet. En person som alltid tog barnens parti och som kom att betyda mest för opinionsbildningen var Astrid Lindgren. Hon förstod att misshandlade barn skapar rädda och osäkra vuxna. Också vi måste sluta blunda och våga tala mer öppet om det våld som sker i hemmen, var det än förekommer. Nu är Astrid borta så nu är det upp till var och en att ta sitt ansvar.
Så jobbar vi med nyheter