Inget underlag är för jobbigt
Inget mc-kort och två förstörda korsband. Det borde inte vara några bra förutsättningar för att ställa upp i Gotlands Grand National. Men på lördag kör Nyköpingstjejen, Monica Griberg, 34 år, sin femte tävling. Vad skulle jag göra annars så här på hösten? säger hon.
Men jag har inte bytt däck, säger Monica. Det har jag inte råd med. Jag bytte i augusti så de borde ha tillräckligt bra grepp.
Bensintanken och en 20 liters dunk är fyllda. Det borde räcka för äventyret.
Väskan ska packas under kvällen med dubbla handskar, tre par rolloffglasögon, skyddsutrustning och overall.
Snön har fallit över gotarnas ö så det lär bli lerigt som vanligt.
Jag brukar vara helt svart om strumporna efteråt och genomsur, säger Monica, som tävlar för Hedeby MCK.
Och för att göra det ännu hemskare så brukar tävlingen resulterar i en del blåmärken. I fjol blev det lite värre än vanligt. Efter två varv blev hon först påkörd från vänster sida och revbenen fick sig en knäck. Från höger kom sedan en annan kille och åkte på gashanden.
Det är enda gången jag har funderat på att bryta. Jag hade så ont, men jag fortsatte och lyckades få fyra varv. Men sen kunde jag inte röra cykeln efteråt.
Det dröjde två månader innan hon kom tillbaka till normala gängor. Ändå så gör Monica det här frivilligt.
Jag kan egentligen inte förklara varför. Jag älskar farten och spänningen. Men det är jättetrångt i skogen. Och när man ligger efter ett blåbär så kan det gå långsamt.
Bästa placeringen kom 2001 då det blev en sjätte plats. Nu siktar Monica på att klara av fem varv (à 2,2 mil) på de tre timmar förarna har på sig.
Men jag vet inte vilken placering det kan ge. Det är 47 tjejer som startar i år. Många fler än vanligt.
Till sin hjälp den här gången har hon pojkvännen Peter Hellström, som aldrig ens suttit på en motorcykel.
Monica körde sina första motocrossrace vid nio års ålder. Då på en 80 kubikare. Inte förrän 1995, efter några sabbatsår, gick hon över till en större cykel. Samma år slet hon av båda korsbanden.
Jag har inte opererat mig ännu. Läkaren sa att det skulle ta ett och ett halvt år att komma tillbaka och jag vill köra motocross nu, säger hon. Jag får operera mig efteråt.
Men det lär dröja. Just nu har hon ögonen på en 450 cc.
Jag prövade en 380 cc i Krokek i helgen och det var väldigt kul. Och nu har jag sett en 450 cc Yamaha till salu så jag kanske byter upp mig. Jag köpte min cykel 1999 och det är dags att byta.
Novemberkåsan är inget för dig?
Då måste man ha motorcykelkörkort och det har jag inte, samt en endurocykel. Men jag har funderat på att köra klassikern någon gång, Stångebro, Ränneslätt och så Gotland. Det kanske blir nästa år.
Monica Griberg har aldrig riktigt räknat ut hur mycket hon spenderar på sin hobby. Hon köper två nya däck varje år, lite reservdelar och ibland får hon anlita en verkstad för de större reparationerna. Lägg därtill resorna från och till tävlingarna i år blev det sju i motionscrossen och Stockholmscrossen bensin till motorcykeln och startavgifter.
Det kan röra sig om mellan 10 000 till 15 000 kronor, tror hon.
Tydligen är det värt alla uppoffringar vare sig det gäller pengar eller fysiska skador.
Så jobbar vi med nyheter