Biståndsminister Gunilla Carlssons (M) frustration över de obefintliga framstegen i fredsprocessen mellan Israel och Palestina är lätt att förstå.
Sverige skickar ungefär 700 miljoner kronor per år i stöd till palestinierna. Cirka 200 miljoner kronor går till att stötta fredsprocessen via palestinska myndigheter. Eftersom inget händer kan biståndsministern tänka sig att dra in eller styra om dessa 200 miljoner till annat (Ekot 14/6). Oppositionen reagerade med bestörtning. Och ja, det är som att straffa den ena sidan för att två är osams.
Å andra sidan är det inte givet att bistånd ska finansiera just myndighetsutövning. Pengarna kanske gör bättre nytta närmare de människor som försöker leva vardagsliv på Västbanken eller i Gaza? Problemet är att en fattigare och ännu sämre fungerande palestinsk myndighet, inte skulle vara bra för någon.
USA:s utrikesminister John Kerry och Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair har lanserat en plan för att långsiktigt öka investeringarna i den palestinska ekonomin (BBC 26/5). Om den fungerar skulle förutsättningarna att få till stånd en fungerande fredsprocess tydligt förbättras.
Häromdagen intygade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel inte ser några hinder för att börja förutsättningslösa fredssamtal (Jerusalem Post 5/6). Fast Israels vägran att utgå från 1967 års gränser är en begränsning i sig. Inte minst eftersom Arabförbundet nyligen öppnade för att dessa gränser ska ses som förhandlingsbara. Kombinerat med oförmågan att stoppa bosättarpolitiken framstår Netanyahus utspel som ordrikt men tyvärr innehållslöst.
Biståndet hindrar ingen fredsprocess. Den svenska regeringen borde hellre driva på för att EU, USA och FN ska förmå både Israel och Palestina att mer konkret börja förhandla. Problemet är att yttre påtryckningar ofta har gjort parterna mer griniga och mindre samtalsvilliga. Trots att en fred ligger i båda sidors intresse.