Inte för att jag tror på skrock, men . . .

Fredagen den trettonde, en svart katt som korsar gatan, en krossad spegel, en nyckelknippa på bordet, att gå under en stege listan över saker som gör folk oroliga kan nästan göras hur lång som helst. Det förefaller faktiskt
komiskt att en sådan sak som att ha nya skor på bordet kan få personer att känna obehag.
Jag är tack och lov inte skrockfull. I alla fall anser jag mig vara ganska skrockfri. Jag försöker att begränsa mig till en förnuftig världsbild som inte har utrymme för astrologi och annan vidskepelse.
Trots det kan jag ibland inte låta bli
att undvika vissa saker, som exempelvis att gå på A-brunnar. Jag vet att det är
helknasigt men varför utmana ödet i onödan? Hur otänkbart det än verkar så kanske det finns en liten gnutta sanning
i skrock. Universums gåtor är ju trots allt inte lösta ännu. Innerst inne vet jag att det bara är fånigt och påhittat men det känns ändå som om jag måste försäkra mig om att inte drabbas av olycka.
Mycket av det som kan uppfattas som skrock är hos vissa personer så väl invävt i vardagslivet att de reagerar reflexmässigt på det. Under ett restaurangbesök i Täby Centrum såg jag hur en äldre dam helt obekymrad kastade salt över sin vänstra axel efter att ha tappat ut salt på bordet. Det såg så invant ut att man kan undra om hon verkligen bekymrade sig över ursprunget till företeelsen.
Just motgiften mot alla olycksbringande ting är nästan det roligaste med skrock. På en engelsklektion fick jag veta att om en amerikan har sönder en spegel så måste han eller hon slänga upp en femdollarsedel på den trasiga spegeln och göra korstecknet. Men det helt klart roligaste motgiftet är att man måste gå med fingrarna i kors tills man ser en hund om man av misstag har gått under en stege. Varför just en hund? Visserligen saknar allt skrock mer eller mindre logik, men det här tar nog priset. Om nu någon mot förmodan vet varför det är just en hund man ska leta efter, så mejla gärna mig.
Varför är vi då vidskepliga? Borde inte den vetenskapliga utvecklingen ha raderat ut allt vad skrock heter? Det känns ju helt klart gammalmodigt. Att ta i trä i tron att gud bor där känns oerhört passé och nästan löjeväckande, liksom att tro att ens spegelbild i själva verket är själen.
Just vi ungdomar i 1519-årsåldern hör, enligt en undersökning som jag har läst, till en ny generation av vidskepliga. Undersökningen visar att 28 procent av svenska ungdomar i den åldern inte ser någon skillnad mellan vetenskap och vidskeplighet som exempelvis astrologi.
Forskarna biter på naglarna av oro medan vi slukar det ena horoskopet efter det andra.
Om man sätter det i ett större sammanhang kan man se new age- och fantasyvågen som en del i denna ökade vidskeplighet. Det tycks alltså finnas ett behov av övernaturliga och oförklarliga saker i dagens samhälle. Nu stundar ju faktiskt julen, den kanske mest skrockfulla högtiden, med tomtar och troll och andra övernaturliga väsen.
Lite lokalskrock: I Sörmland betyder en regnig bröllopsdag att äktenskapet kommer att bli olyckligt medan det i resten av landet betyder rikedom och lycka. Vi gnälliga sörmlänningar ska då alltid vara så himla pessimistiska.
Skrockfull eller inte; en sak är i alla fall säker skrock skapar åtminstone lite spänning i den så ofta trista vardagen.