Som man bäddar får man ligga.
Den senaste tiden har präglats av reträtter från förslaget att bilda region med Västmanland och Örebro län. Med kort remisstid och ett valhänt förankrat förslag blir det så här. Kommunerna sparkar bakut – och inte bara i östra Sörmland (SN 16/1). Ska regioner byggas underifrån, gäller det börja i tid med de minsta beståndsdelarna. Om kommunerna i stället kallas in i sista stund, blir utgången given.
Regionförstoring är av godo och ger starkare utvecklingsmuskler, men det är okej att vara kräsen. Det liggande förslaget är egentligen ett femte- eller sjättehandsalternativ. Att landstinget och kommunerna tar ett djupt andetag och börjar om är därför rimligt. Län som vill ha mer betänketid bör få det av regeringen. Statens framtida organisation bör byggas med en lyhördhet för lokala och regionala argument. Partierna måste ta ansvar för att bredda diskussionen. Även Moderaterna som nu mest har stått för Nej-sidan, behöver tydliggöra sin syn på en regionutveckling för Sörmlands bästa.
Häromdagen hävdade en av mina bekanta att regiondebatten i östra Svealand påminde om Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen, om vem som hade värsta barndomen. En liknelse som för oss till följande replikskifte om 40 år:
Politiker A: Tänk, när jag var ung då ville vi bilda region med Stockholm!
Politiker B: En sån räkmacka! Vi fick slita för att länen runt Stockholm skulle hålla ihop.
Politiker C: Pah, överklassfasoner! Vi fick bara Västmanland och Örebro med Uppsala och Östergötland som tillägg.
Politiker D: Lyx, sicken lyx! Vi fick nöja oss med att kanske få med antingen Östergötland eller Uppsala till 2019.
Politiker B: Lyckostar där! För oss blev det bara Örebro...
Politiker C: Ha! Bortklemade gnällspikar, vi fick inte ens bilda region!