Inte så lustigt om fet katt
Den första filmen var okej. Uppföljaren lider dock av många av de problem som uppföljare brukar brottas med, eftersom det egentligen inte finns något mer att berätta om Gustaf och hans liv med husse Jon och den ovärdiga hundpolaren Ådi.
Så vad göra? Jo, husse träffade ju en tjej i ettan och därför ska han försöka få till ett frieri i tvåan. Dessutom brukar det ju alltid piffa upp det hela om man förlägger handlingen till lite mer exotiska miljöer, så både husse, Gustaf och Ådi åker till kungliga London.
Strax innan denna händelse har en rik gammal engelsk dam testamenterat sitt enorma slott till sin älskade katt Prins och alla andra djur som lever på ägorna, istället för till sin närmaste släkting. Katten som är en dubbelgångaren till Gustaf ligger förstås risigt till och det dröjer inte lång tid förrän han och Gustaf blir förväxlade.
Nej, det är inte det minsta lustigt. Inte minst för att Gustaf förvandlas till någon han inte är. Jag menar vem sjutton kom på att han skulle sjunga och dansa? Gustaf?! Kom igen nu.
Faktiskt så är Ådi den enda av de talande djuren som är det minsta charmig. Vem bryr sig om att han inte är världens smartaste. Han är en hund och i denna film räcker det gott och väl med att se glad och pigg ut och vifta på svansen för att fånga ens intresse.
Visst. Specialeffekterna är snygga. Alla fyrbeningar, förutom Gustaf, spelas av riktiga djur som manipulerats i dator. Men någon enorm och orange katt som funkade i titelrollen var det tydligen ingen som hittade. Istället är Gustaf det enda djur som är helt skapat i datorn. Och att påstå att hans ögon är gräsliga vore en underdrift.
Till och med Claes Malmberg låter oengagerad. Han har varken riv eller klös i stämman, trots att jag håller med rollbesättaren om att han borde vara den perfekta att ge Gustaf en svensk röst.
Mari Edman
Så jobbar vi med nyheter