Inte statsministerns bästa dag på jobbet

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) gjorde inte heller mycket för att framställa EU-valet som viktigt. Tvärtom menade Reinfeldt att det är skillnad på val och val.
Visst, det är högst osannolikt att fler väljer att rösta i valet till Europaparlamentet än till riksdagen. Men att EU:s kommande ordförande rycker lite lätt på axlarna åt ett förväntat valdeltagande på mindre än 40 procent är förvånansvärt. Argumentationen häller tveklöst vatten på de kvarnar som ifrågasätter Europaparlamentets legitimitet. Om inte statsministern är särskilt engagerad, varför ska då väljarna engagera sig?
Inte ens i övrigt stod Reinfeldt att känna igen. Programledarna Anna Hedenmo och Karin Hübinette fick debatten åt det håll man önskade och pressade statsministern hårt. För en regering som gick till val på att minska utanförskapet är de stigande arbetslöshetssiffrorna svårhanterliga.
Därför är det viktigt att komma ihåg att lägre skatter, och lägre räntor, gör att majoriteten av medborgarna har mer pengar i plånboken i maj 2009, än vad de hade i september 2006. Det gör inte arbetslösheten mindre allvarlig. Men att det ska löna sig att arbeta var faktiskt ett borgerligt vallöfte. Den principen gäller både i högkonjunktur och i lågkonjunktur.
Mer illavarslande är då att Mona Sahlin, och inte minst Lars Ohly, kan ha hittat en kil att slå in i regeringens skolpolitik. Retoriskt tog Sahlin på sig delar av ansvaret för situationen i skolorna, medan hon överlät åt vänsterledaren att anklaga utbildningsminister Jan Björklund (FP) för att segregera hela skolsystemet. Kritiken är inte sann. Men precis som Reinfeldt borde Björklund haft med sig vassare motargument i sin retoriklåda.
Självklart är det skillnad på skolor och skolor. Alliansregeringens uttalade ambition att höja statusen på yrkeshögskolorna är bra. Men Björklund får inte glömma att utbildning inte enbart handlar om att lära sig ett yrke. I partiledarduellen blev Björklunds argumentation, ironiskt nog, alltför teoretisk. Centerledaren Maud Olofsson gjorde ett försök att styra utbildningsdebatten mot entreprenörskap – men gavs tyvärr ont om tid.
Alliansens partiledare gjorde därmed en något svagare insats än vad vi kommit att vänja oss vid. Ändå visar regeringen att man har mest trovärdighet när det gäller att hantera finanskrisen, arbetslöshetskrisen och klimatkrisen. Synd bara att statsministern inte verkar särskilt intresserad av att bevisa det i EU-valet.