Inte tandläkarnas fel att försäkringen brister

Så har valrörelsen börjat för Folkhälsoinstitutet med en utredning som talar om klassklyftor och dyr tandvård och därefter propagerar för ökade statliga subventioner. Klassklyftor inom tandvården är något som socialdemokraterna upptäcker i valrörelser, bara vi får makten så.... Under mandatperioderna är det därefter närmast knäpptyst.
Det är för att det kostar mycket stora pengar att reformera tandvårdsförsäkringen. I stället växer tandvårdens regeldjungel. Vänsterkartellen talar i stället om att betala unga 20-åringar för att sköta sin tandhälsa, via särskilda tandvårdssubventioner.

Problemet är egentligen inte att tandvården är enormt dyr. 62 procent av svenskarna betalar mindre än 1000 kronor per år. Endast sex procent har behandlingskostnader på över 5000 kronor. Det är mycket kostsamt för den enskilde att betala de mer komplicerade behandlingarna.
Samtidigt subventioneras mer betydligt billigare åtgärder med några hundralappar, något som kostar mycket i slutänden. Ur patientsynvinkel är detta tandvårdsförsäkringens stora bekymmer.

Men det är inte tandläkarnas fel att försäkringen brister. Folkhälsoinstituet konstaterar att fler tvingats avstå tandvård av ekonomiska skäl under de senaste elva åren av socialdemokratiskt maktinnehav.
Tandvårdskostnader ska vägas mot alla andra i en hushållsbudget. Hushållen med de minsta marginalerna ställs alltså inför de tuffaste valen. Med mer kvar i plånboken varje månad skulle färre tvingas välja bort tandvård.
Det är Alliansen som vill genomföra riktade skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare, inte socialdemokraterna.
Tandvårdsförsäkringen behöver utan tvivel reformeras. Då måste man samtidigt bestämma sig för vad som är det viktiga för patienten. Ska skattepengar läggas på att ge ett angeläget skydd vid de dyraste behandlingarna? En politik som framförs från borgerligt håll.
Eller ska skattepengarna finfördelas så att försäkringen betalar lite åt alla som besöker tandläkaren? Alltså, mer av den ordning vi har idag.

Folkhälsoinstitutet verkar lite fantasilöst propagera för det sistnämnda. Ändå borde det vara mer pricksäkert för både tandhälsa och privatekonomi om stödet är som starkast när man mest behöver det. Då är det också rimligt att kontroller och mindre åtgärder helt betalas med egna beskattade pengar.