På de flesta polishus finns därför enskilda ”internetdatorer” som kan användas för att eftersöka brott, men dessa är få i förhållande till antalet anställda. Vissa poliser berättar därför om hur de på sin fritid loggar in på Facebook och andra nätverk för att hålla koll på personer som de följer.
Så ska det inte vara.
Internet är inte en annan verklighet dit polisen då och då måste leta efter brottslingar. I takt med att nätet blir en allt naturligare del av människors liv, måste den också integreras i det brottsbekämpande arbetet.
I de sociala medierna finns också stor potential för polisen att nå ut med information till allmänheten och skapa dialog med vanligt folk. Hittills har detta skett genom lokala projekt medan polisledningen centralt mestadels hållit sig passiv och nöjt sig med uppmaningar om den språkliga användningen.
Formella uttryck och inga förkortningar är vad som gäller, något som blir svårt för de som vill använda Twitter, med sina begränsningar på 140 tecken.
Utan klara riktlinjer tvingas de lokala projekten klara sig på egen hand. Många gör ett bra jobb med att förmedla kunskap om polisens arbete och med att informera allmänheten. Frågan är dock var gränsen går mellan modern kommunikation och att förmedla en oseriös bild av sitt arbete.
En sektionschef i Stockholm har på sin Twitter bland annat haft följande statusuppdatering:
”En man besökte en spa-anläggning. Han ville ha sådan massage som inte är tillåten att ges av svenska spa-anläggningar så han nekades. Då mannen istället övergick till en slags gör-det-själv-verksamhet ringde man polis. PP4 [ett arbetslag] anlände och förpassade mannen till vår arrest”
Sådana snärtiga kommentarer kan väcka intresse och skapa en trogen läsarkrets, något som är bra att ha när viktigare information ska ut. Samtidigt är det viktigt att polisen uppfattas som seriösa och ansvarstagande. Den gripna mannen uppskattar knappast att bli ett skämt i myndighetens twitterflöde. Balansgången är inte given.