Internetberoende efter en vecka
Det har alltid varit jag som har bönat och bett för att polarna ska ladda hem skivor åt mig. Alltid jag som inte har haft någon MSN. När jag stresskollade mejlen i skolan så var det tio olästa brev med reklam. Inte så värst kul. Det var min lott i livet som glesbygdsbarn. Inget internet.
Jag hade aldrig fattat hur man kan sitta framför en skärm flera timmar förrän jag gjorde det själv. Tiden hade flugit iväg, och klockan som nyss var fem hade blivit tio utan att jag märkt det. Jag kunde ladda hem musik, jag kunde skriva ett välformulerat mejl utan att behöva stressa för att folk bakom mig vrålade åt mig att skynda på, jag kunde ta ut mina aggressioner i en tredimensionell värld utan att någon skadades på riktigt.
Jag var fast och allt var internets förtjänst.
Men lyckan bestod inte särskilt länge. En dag startade jag upp datorn i vanlig ordning, bara för att upptäcka en svart skärm med en massa siffror och bokstäver som jag inte förstod något av alls. Datorkrasch. Jag, som levt utan internet i hela mitt liv blev efter en vecka totalt beroende och fick något som kunde liknas vid abstinensbesvär.
Då började jag förstå vilket vanedjur människan är. Hur lättpåverkad och känslig man kan bli över små saker som försvinner. Men när man ser sönderskjutna människor, svältande barn, krig och elände på sin tv-skärm då byter man kanal och låter sig fördummas av dokusåpor i stället för att se verkligheten för vad den egentligen är.
Så mycket för tusen års civilisation.
Så jobbar vi med nyheter