Debatten om heltäckande slöjor handlar inte om att visa acceptans inför förtrycket. Förtryck ska bekämpas i alla dess former; förtryck kan aldrig ursäktas med hänvisning till en fundamental tolkning av en uråldrig skrift. Men förtrycket har flera ansikten.
Förtryckare blir ibland även förtryckets kritiker. Kritikerna som vill lagstifta bort alla tveksamma kulturyttringar; kritikerna som inte har förmåga att se vilka olika valmöjligheter som finns för en kvinna som bär niqab; kritikerna som målar ut en marginell företeelse inom religionen islam till ett allvarligt samhällsproblem; kritikerna som outtröttligt skriker att ”islamifieringen” är ett hot mot världens mest sekulära land.
Det gör att förtrycket även finns i retoriken hos politiker som Jimmie Åkesson och Jan Björklund. De påstår sig ta strid för kvinnan, genom att vilja isolera henne ytterligare från vårt offentliga samtal. De talar om vikten av att utsatta kvinnor skaffar utbildning, för att sedan önska stänga ute hon som bär heltäckande slöja från klassrummet.
Populismens argumentation bygger på samma oförmåga att se individen som fundamentalismens. Lyckligtvis tänker DO ett steg längre. Beslutet att ett förbud mot niqab i offentliga miljöer strider mot grundlagen, är lika viktigt som välkommet. Debattens vågor har gått höga och i bästa fall bedarrar nu stormen.
DO:s beslut ger tydliga riktlinjer att skapa en fungerande integrationspolitik kring. Grunden för all integration är kunskapen som krävs för att påverka sin egen livssituation. Även när segregationen är självvald, vilken den ofta är, ökar individens möjlighet att bryta sig ur förtryckande strukturer, när hon eller han får möjlighet till fortbildning.
Integrationsminister Erik Ullenhags reaktion på DO:s beslut är bara en bekräftelse på att Folkpartiet i flera symbolfrågor har lämnat sin grundläggande ideologi långt bakom sig. Partiledningen valde att lyfta frågan och fick ett svar. Nu kan ”liberalerna” inte längre gömma sin egen intolerans bakom slöjan.