Intressant trendbrott för s i opinionen

Senaste opinionsmätningen från Temo visar på ett fortsatt stort övertag för vänsteroppositionen. Det är dock anmärkningsvärt att socialdemokraternas uppgång bryts i och med de första verkliga politiska ställningstagandena och utspelen som den nya partiledaren Mona Sahlin gjort.
Det är efter förstamaj-uppmärksamheten som stödet har börjat vika. Det antyder att uppgången i mångt och mycket har varit missnöjesrelaterad - utöver de väljare Sahlin tagit från vänstern - och en följd av alliansens ganska tuffa besparingar kombinerat med en undermålig kommunikationsstrategi i början av mandatperioden.
När Sahlin plockar fram de gamla s-förslagen ur garderoben återställare och annat så börjar stödet minska. Väljarna inser att kostnaderna för den politiken tas ur löntagarnas plånböcker på ett eller annat sätt. Inte heller ett återinförande av fastighetsskatten bör vara en röstmaximerare i de väljartäta områdena med höga eller ganska höga fastighetspriser.
För regeringspartierna är det främst centerpartiet som visar på en stadig återhämtning och närmar sig med 7,5 procent nu valresultatet (7,9). Det kan förklaras av att centerministrarnas sakområden ofta har stått i fokus. Näringspolitik, infrastruktur och miljöpolitik är tunga områden där regeringen har börjat visa framfötterna. Det är områden där centerpolitiken står stark och har hög trovärdighet.
Folkpartiet har opinionsmässiga problem, trots att skolminister Jan Björklund och partiets politik på området fått gott om utrymme, där ministern ingalunda har framstått i dålig dager. Styrkan i den kraftiga nedgången gör dock troligen att folkpartiets vändning kommer att ta en längre tid i anspråk.
Moderaterna fortsätter backa så smått och strategin att ibland ducka för debatten (exempelvis i Vaxholmsmålet) är inte lyckad. Ska moderaterna vill befästa bilden av ett parti för jobb och de arbetande, krävs det sannolikt att statsminister Fredrik Reinfeldt förmår att ta ett större utrymme i samhällsdebatten, inte minst i de för moderaterna strategiskt viktiga frågorna om arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen har ett omfattande opinionsutrymme att vinna tillbaka. De verkligt tuffa besparingarna är gjorda, nu gäller det att trumma på med vallöftena och att vårda högkonjunkturens goda effekter.
Alliansregeringen har alla möjligheter att visa att angelägna reformer inte behöver medföra mindre kvar i plånboken för löntagarna. Det är ett pedagogiskt grepp som oppositionen inte har en chans att kontra på utan att framstå som griniga.