Det är många som har förskräckts av de bilder och de uppgifter som kommit fram om tillståndet på några svenska djurparker. Inte minst är det Parken Zoo i Eskilstuna – och dess kommunpolitiska ledning – som har fått stå i skamvrån med skämsröda öron. Mycket verkar vara välförtjänt.
Samtidigt verkar detta ha väckt många djurparksbesökare ur en slummer i landet Idyllien. Djurparker är inte bara ett sockersött paradis för våra fyrfota, bevingade, slingrande eller vattenlevande vänner. Bortom gruppresande gnuer, spralliga silkesapor och dansande delfiner finns en vardag med ett krasst allvar.
Djurparker spelar en värdefull roll när de bidrar till att öka kunskaperna om och genom avelsprogram skydda utrotningshotade djur. Det är ett starkt argument för att ha dessa besöksmål, där ett vilt djur hålls kvar i fångenskap långt från dess naturliga miljö. Trots att det sannerligen inte är problemfritt att återbörda djur från bur till vildmarkens ur och skur.
Livet är bräckligt. Även i skyddade miljöer blir djur skadade, sjuka, dör eller måste avlivas. Det är djurparkernas ansvar att hantera detta genom att leva upp till svensk lagstiftning. Kontrollsystemet måste fungera även när de betalande besökarna har gått hem. Parker som väljer kofot i stället för veterinär måste ställas till svars.
För den som har besökt djurparker i andra delar av världen, framstår ett svenskt zoo som rena lyxlivet för många djur. Här finns inga drogade tigrar att klappa eller krokodiler med bundna gap som tvingas att agera surfingbräda. Sverige har en av världens hårdaste djurskyddslagar och de ska upprätthållas.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) fick häromdagen kommentera de uppmärksammade tv-inslagen. Han uttalade då sitt förtroende för det tämligen omfattande kontrollsystem som finns på plats. Det var allt annat än en uppvisning i populism, men rätt reagerat. Myndigheterna har ett jobb att göra.
Den som vill se djurliv i en mer naturlig miljö kan förslagsvis ta en tur ut på landsbygden en arla morgon. Det kan vara förstummande vackert, men också där handlar vardagen om såväl liv som ond, bråd död.
Kanske bör vi också fundera över om den moderna människan i växande grad förlorar kontakten med vildmarkens vardag; i takt med att vi har lämnat det jordbrukande livet för tjänste- och kunskapssamhället. Uppkopplade och urbaniserade kan vi förtränga att även små lamm blir dödligt sjuka eller vad som händer med katt- eller björnungar som ingen vill ha.