Iskallt drama av Almodóvar

För första gången på 21 år medverkar den spanska Hollywoodimporten Antonio Banderas i en Pedro Almodóvar-film igen. Det är en skruvad dramathriller som på många sätt är motsatsen till Almodóvars varma och mustiga succé Allt om min mamma med Penelope Cruz.
The skin I live in börjar gåtfullt, är lite komplicerat och mycket elegant berättad, med tillbakablickar och till och med tillbakablickar i dem, men aldrig det minsta svår att hänga med i.
Den galne och framgångsrike kirurgen Robert Ledgard (Banderas) håller en kvinna inspärrad i sitt ståtliga hem. På henne har han likt en nutida Frankenstein (och helt emot all forskaretik) experimenterat och skapat en hud mycket mer tålig mot höga temperaturer och smärta än den vi föds med.
Bakgrunden är att Ledgards hustru blev svårt bränd i en bilolycka. Utan att berätta alltför mycket om den ständigt fascinerande handlingen kan jag avslöja att Ledgard är hämndlysten. Och det är inte det minsta svårt att förstå att han är förtvivlad eller mot vem han riktar sitt hat.
Men som titeln avslöjar ligger inte fokus på Ledgard och hans känslor. Honom kommer vi aldrig särskilt djupt under huden på. Det gör vi faktiskt inte heller på hans offer, som på flera plan hamnar i en rejäl identitetskris och drabbas av Stockholmssyndromet.
The Skin I Live In är inte bara iskall och sansad, utan har också inslag av svulstig melodram och stark moderskärlek. Precis som Almodóvars filmer brukar ha.
Men framför allt är den snyggt och effektivt berättad, med ständigt genomtänkt och välvald scenografi och kostym. Och visst finns där absurda inslag. Dock inga att garva åt.