Ivar Lo ständigt aktuell
Ivar Lo-Johansson skrev om de utsatta och maktlösa människorna, både som reporter och som skönlitterär författare. Nu har frilansjournalisten och Gnestabon Arne Reberg skrivit boken "Ivar Lo - De utsattas reporter".
Jag träffar Arne Reberg i hans hem utanför Gnesta. Vi äter wienerbröd och pratar om vår relation till Ivar Los författarskap. Samtalet blir lite märkligt, för jag sitter nersjunken i en vacker och bekväm gammal fåtölj, som är mycket låg. Arne sitter framför mig, högt upp bakom sitt skrivbord. Men han sätter sig inte på några höga hästar för det. Vi har mycket att prata om, journalister och klassresenärer som vi båda är.
Arne menar att det är dags att återigen lyfta fram Ivar Lo, och framför allt de ideal och värderingar som Ivar Lo stod för.
_Vi har ett nytt statarelände, menar Arne. Elitsamhället lurar bakom knuten. Vi har en växande fattigdom och samtidigt en växande rikedom.
Arne pratar framför allt om Ivar Lo som reporter och journalist. Han bidrog till att förändra samhället och gjorde livet bättre för stora grupper av människor. Det slavsamhälle som var statarlivet och det unkna fängelse som utgjorde dåtidens åldringsvård berättade han om på ett sådant sätt att reformer kom till stånd. Där har vi, hans nutida journalistkollegor, något att lära.
_Jag påstår att det är ett kall att vara journalist. Du måste vara totalt fri. Och Ivar Lo stod så fri, han var sin egen reformriksdag och han gav sig inte. Han har aldrig varit mer aktuell, hävdar Arne.
Efter att under sommaren följt rapporteringen i denna tidning om bl.a missförhållandena på Folkungagårdens äldreboende är det lätt att instämma. Ivar Lo-Johansson har aldrig varit mer aktuell.
Patos. Eld. Gå ut med svärdet. Så uttrycker sig Arne när han efterlyser journalistiska kvalitéer i Ivar Los anda.
_Objektiviteten är bara ett svepskäl för likgiltighet. Journalistiken är politisk, vi ska vara den tredje statsmakten, hävdar Arne.
Arne Reberg träffade Ivar Lo vid ett flertal tillfällen, för att intervjua honom i tidningen Expressen, bland annat. De blev aldrig goda vänner, men Arne beskriver ändå deras möten som respektfulla och intressanta. I sin bok berättar han målande om deras samtal och sammanträffanden. Men boken gör inte anspråk på att vara en biografi.
Eftersom Arne själv är journalist och ränderna aldrig går ur så fråga han mig, vad Ivar Lo betytt för mig. Vad har han betytt för mig? Det är lätt att svara på. Min uppväxt blev totalbefriad från allt vad idrott heter. "Jag tvivlar på idrotten" hette en tidig bok av Ivar Lo, mycket kritisk mot idrottsrörelsen. Den var en av flera husbiblar i mitt hem. Under en tid då arbetarrörelse och idrottsrörelse ofta var intimt förknippade, då var ord som "fotboll", "ishockey", "längdhopp" liktydigt med att svära i kyrkan.
Just det berättar jag inte för Arne Reberg när han frågar mig om vad Ivar Lo betytt för mig. Däremot berättar jag om det som jag tror förenar både Arne, Ivar Lo, mig och många, många andra i vårt samhälle. Känslan av att inte höra till. Slå nerifrån. Katt bland hermelinerna. Eller något som katten släpat in - i salongen.
Ivar Lo-Johansson tillhör inte de författare som jag ständigt återvänder till. Däremot är han oöverträffad när det gäller att beskriva känslan av stigmatisering och klassresenärens hemlöshet.
_Det där har gått över för mig, säger Arne. Jag känner mig fri, jag rör mig var jag vill. Men jag har alltid sökt föredömen, jag har ju inte haft några föräldrar. Jag är ett typiskt maskrosbarn.
Flera författare har stått som föredömen för Arne Reberg i hans liv, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, Per Anders Fogelström och så Ivar Lo-Johansson. Om dem har han han skrivit böcker som står i arbetsrummets bokhylla.
_Ivar Lo har också lärt mig att inte glömma mitt ursprung, säger Arne Reberg till sist.
Så jobbar vi med nyheter