Jag har redan glömt bort varför, men häromveckan kände jag mig lite musikalisk. Eftersom mitt eget notbibliotek i stort sett bara innehåller blockflöjtsboken från årskurs 3 förde den musikaliska nycken in mig på en engelsk ackord- och textsajt för glada amatörgitarrister som vill spela populärmusik.
Jag blir fortfarande lite chockad när det dyker upp svensk reklam på utländska sajter. Lakrits- och hallonsprit ville de prångla på mig mellan ackorden och texterna. Ännu mer överraskad blir jag när sidan laddar om och jag själv dyker upp på en bild. Inte bara jag, i och för sig, utan hela redaktionen uppställd på ett lite avslappnat skolfotosätt. Något som ska få mig att vilja köpa en prenumeration på SN.
Jag vill inte dricka lakrits- och hallonsprit. Jag vill inte ha en prenumeration på SN. Eller jo, det vill jag, men jag får den redan i brevlådan. Och i vilket fall som helst är en bild på mig själv ett dåligt säljargument – i alla fall för mig.
Ibland inbillar jag mig att jag är anonym på nätet tills algoritmerna påminner mig genom sina styrda annonser. Och det kanske inte är speciellt långsökt att just jag skulle vilja dricka hallonsprit. Eller att jag skulle vilja köpa en prenumeration på SN. Men ändå blir det bara fel.