Ingrid föddes i Falun, men har under livet bott på många ställen. Barndomen tillbringades i Umeå, där den busiga Ingrid var en skicklig balettdansös.
– Min lärare ville jag skulle söka in, men pappa sa nej. Strax därpå skulle vi flytta, så då blev det att jag slutade.
Och den där busiga ådran då? Ja, en gång klättrade Ingrid ut från sitt fönster, över fasaden, för att komma in skafferiet.
– Vi bodde i samma hus som Handelsbanken, och jag klättrade på fasaden från mitt fönster till skafferiets för att fylla en påse med kakor som jag och min bror åt upp.
Familjen flyttade till Stockholm, där Ingrid tog studenten. Snart därefter var hon med om ett stort äventyr.
– Min syster var gift med en fransman, som var pilot åt kejsaren i Indokina. Så jag åkte dit och hälsade på henne i ett halvår, säger Ingrid och plockar fram fotoalbum för att visa.
Hon pekar bland bilderna och berättar:
– Där är syster Marie, en nunna som jag och min syster följde med ut i byarna där hon hjälpte spetälskesjuka. På den här bilden är vi ute i en by hos ursprungsbefolkningen, när de ska offra en tjur. Och här har vi en bild på kejsaren och min svåger. En gång gav kejsaren min syster två hundar, två boxrar, som hon skulle ta hand om.
När hon kom hem pluggade Ingrid juridik, och det var inte långt därefter som hon träffade sitt livs kärlek Karl-Erik, Kegge kallad av nära och kära.
– Jag träffade honom hos goda vänner. Vi hade båda en skilsmässa bakom oss. När vi ville gifta oss ville ingen präst viga oss på grund av det, det var ju i slutet av femtiotalet. Men så fann vi en präst i Botkyrka.
Och så kunde livet tillsammans börja. På grund av Karl-Eriks arbete som flygare skulle paret, och senare familjen, komma att bo på flera ställen. I Nyköping landade familjen slutligen när Karl Erik fick arbete på F11. Han kom att bli flottiljens sista baschef.
Men innan dess hade familjen bott i Kalmar, Kristianstad och Luleå. Och efter att ha varit hemmafru med två små barn, började Ingrid i Luleå att arbeta med folk- och bostadsräkningen.
– Och sedan kom jag att sköta ett rederi.
Hennes svåger hade fått ta över, och hade stora problem.
– Jag hjälpte honom. Men sedan avled han hastigt, och jag tog över, och gjorde det faktiskt väldigt bra. Jag skaffade dem en ordentlig revisor, och fick dem att flytta sin verksamhet till Göteborg, där de kunde utvecklas. Men jag ville inte flytta med, vi hade ett hem här i Nyköping.
Ingrid beslöt sig i stället för att börja arbeta inom skolan, och efter att ha gjort ett inhopp i Tystberga, hamnade hon på Oppebyskolan där hon blev kvar i tretton år.
– Jag undervisade i samhällskunskap, svenska, historia, religion, ibland i franska och matte och var klassföreståndare.
Efter pensioneringen gjorde Ingrid och Klas-Erik många resor tillsammans.
– Vi var bland annat i Hong Kong, Australien, Sydafrika... vi gjorde inte en enda dålig resa utom en, och det var till Teneriffa, säger Ingrid och skrattar.
Paret fick 60 år ihop, så gott som på veckan, innan Karl-Erik 2017 gick bort efter en tids sjukdom.
– När man är i min ålder har man inte mycket framtid framför sig. Många av mina gamla vänner är döda, eller så är de svårt sjuka. Det är svårt att vara sist kvar. Men jag tycker mig ha utnyttjat tiden och de möjligheter jag haft. Jag har haft ett väldigt bra liv.