Jag hetspackar inför varje resa

Hände det något i min barndom som gjorde att jag praktiskt taget måste ta med mig allt jag äger och har eller är jag bara så korkad att jag tror att jag behöver ha med mig tio t-shirtar när jag ska vara borta i några få dagar?
Det är faktiskt en ganska jobbig åkomma att inte kunna packa: jag försenar alla andra, jag får ryggproblem, jag börjar gå som en sned banan på grund av den enorma vikten på väskan och mitt rum ser ut som en klädaffär med alla tröjor som ligger och väntar på att bli uppackade.
Nu menar jag förstås inte att jag är ute och reser hela tiden men om man säger att jag åker bort riktigt långt cirka fyra gånger om året (eller vad tror du mamma? Lika bra att fråga. . .) och så ligger kläderna alltid kvar i väskan mellan resorna, så egentligen kanske jag inte behöver packa alls?
(Ilsket vrål från mammas rum som säger att jag fanken inte får åka någonstans alls om jag inte packar upp det jag hade med till Urix i Alingsås).
Men för att återgå till inte packa alls-teorin som jag skrev om innan mammas lilla avbrott:
Det skulle nog funka, tänk att ha en permanent
resegarderob!
Men hallå, hur dum får jag bli egentligen? Fy fan vad snuskigt! Ska jag inte tvätta den då, eller? Jo, svarar min vänstra hjärnhalva, men inte så ofta. Men vaddå, säger den högra, Anna, fattar du inte att du skämmer ut dig bara genom att ta upp ett sådant töntigt ämne som detta, vem vill läsa om det?
Efter lite bråk i mitt huvud mellan min töntiga sida och den ännu töntigare har jag bestämt mig för att totalslopa detta ämne och börja skriva på något seriöst. Som den kritiska situationen för produktionen av jäst stomjölk i Kazakstan.
Men det gillade visst inte den högra hjärnhalvan speciellt mycket, så det är bäst att vi återgår till packningen ändå. . .