Jag mötte ståltanten
Det var för ett par veckor sedan, när jag som vanligt sprang till bussen (jag missar den så ofta att jag numera blir förvånad när jag hinner med den). Men denna gång hann jag faktiskt och sprudlande av lycka log jag och hejade på chauffören. Bara för att fem minuter senare upptäcka att ja, det är fel buss.
På vägen framför mig står ett par darrande damer som just ska skiljas åt den ena möter mig när jag raskt går framåt medan den andra plockar upp två kassar, tittar på sin väninna och ler, vänder sig om och går åt samma håll som jag.
Oj oj, det här kommer att gå sakta, tänker jag och ökar stegen för att köra om och gå i min vanliga takt (utan knatande tanter med för tunga matkassar, som sparkar på samvetet).
Denna enkla handling visade sig dessvärre vara omöjlig, den lilla damen fick upp farten och det dröjde inte länge förrän hon var långt framför mig.
Hur dålig kondition har jag egentligen? tänkte jag och skämdes lite för ett par missade gympalektioner.
Men det var inte bara det att hon gick fort, var 70+ eller att matkassarna lika gärna kunde ha varit säckar med tegelstenar det var utstrålningen och kraften! (Herregud, jag låter som en gympalärare.) För kom igen, jag såg ryggen på tanten och har nu dedicerat ett helt kåseri åt henne! Det enda jag kunde tänka på när mina fördomar fick ett slag i skrevet var: hon är ju inte gammal, titta på henne!
Så jobbar vi med nyheter