Linn stannar upp ett ögonblick. Tanken på Mio överröstar för en sekund det trivsamma kvällsstimmet i radhusköket. Det är tio år sedan helvetesvågen tog hennes lillasyster. Men hon har inte låtit årsdagen bli en svart milstolpe.
– Nej, jag har inte ens tänkt på att den är nu. Många gånger blir jag påmind först när det är ett inslag på TV eller i tidningen, säger hon.
Hon berättar om den sista dagen. Hur Mio och hon steg upp och gjorde sig i ordning efter en lång sovmorgon. Föräldrarna hade just kommit tillbaka till hotellrummet efter att ha ätit frukost.
– Strömmen gick. Det dånade, det lät högt, som en jordbävning. Vattnet kom utanför, vi hade balkong mot havet. Jag minns smällen när glaset gick sönder. Jag drogs med och hamnade under vattnet. Det var fruktansvärt, jag förstod ingenting. Jag minns händelseförloppet men jag har nog blockerat och förträngt vissa detaljer. Jag hade tur som överlevde.
Linn, pappa Tommy och mamma Lajla hittade varandra där i det obeskrivliga kaoset i Khao Lak. Mio blev kvar. Kanske spolades hon aldrig ut ur hotellrummet som de andra. Först lång tid senare kunde hennes sargade kropp få komma hem och läggas till vila på kyrkogården i Stigtomta.
– Vi åker och fikar på Mios grav på hennes födelsedag varje år, mamma och mormor och jag. Hon har en sten med en katt på. Den är fin. Vi sitter inte och gråter, det är en mysig stund bara, säger Linn.
När Mio rycktes bort hade systrarnas relation just börjat gå in i en ny fas. Det är tre år mellan dem men tonåren jämnade gradvis ut skillnaderna.
– Hon var ju min lillsyrra och gillade att retas. Och jag var lättretlig. Vi var nog rätt tjafsiga med varandra. Men det sista året innan hon dog fick vi mycket bättre kontakt. Vi hade nog haft väldigt nära relation idag.
Linn säger att hon aldrig tänker på tsunamin längre. Men tomrummet efter Mio har inte blivit mindre med åren. På ett sätt har det vuxit sig större.
– Jag har läkt från traumat. Men jag kommer alltid att sakna Mio. Jag saknar henne mer och mer. Det blev starkare när jag fick barn. Jag skulle vilja att hon fått lära känna dem. Hon hade varit 24 nu men jag tänker ju på henne som hon var då.
Efter katastrofen gick Linn regelbundet till en psykolog.
– Det var bra, jag fick bearbeta det som hänt och det hjälpte mig, säger hon.
Året efter återvände den stympade familjen till Khao Lak. Det var inget bra beslut att följa med, säger Linn.
– Det var hemskt, det rev upp såren precis när de hade börjat läka. Jag kommer aldrig att åka tillbaka igen.
Fyraåriga Stella kommer tassande med en teckning. Den ska upp på kylskåpsdörren i köket på Nyponvägen i Oxelösund. Maken Robert steker fiskpinnar, mixar potatis och lägger upp klargröna ärtor i en skål. Dexter, 1 år demonstrerar ett visst missnöje med att maten dröjer.
– Jag vill alltid ha barnen nära mig. Det jag har varit med om har förstås påverkat mig men jag vet ju inte hur jag varit annars. Det är väl alla föräldrars rädsla att det ska hända ens barn något?
Linn jobbar som småbarnspedagog på en förskola i Oxelösund. Vad hade Mio gjort idag? Linn funderar, som om tanken är alldeles ny.
– Hon sa att hon tyckte att det var roligt med teater. Kanske...men... hon var smart. Mio hade läshuvud och var duktig i skolan. Hon hade säkert läst vidare på universitet.
Bortsett från föräldrarna har Linn ingen kontakt med andra som drabbades i tsunamin.
– Alla har olika sätt att bearbeta det som hänt. Nu har jag min familj, det här är mitt liv. Men det som hänt kommer alltid att vara en del av mig.