Janne Schaffer är fast i det förflutna

Just den frågan fick kanske inget riktigt svar, men många andra fick det när Janne Schaffer höll musikaliskt föredrag på Culturum på lördagskvällen.
Det är verkligen kul att lyssna på folk som har något att säga och som varit med. Det har Janne Schaffer. Hur länge som helst. Han har gjort det mesta, och träffat alla.
Pedagogiskt och underhållande tar han med hjälp av multi media med publiken längst minnenas allé. Han var där när Abba-soundet skapades. Han var med när Bob Marley sov i ett pannrum i Stockholm. Och Ted Gärdestads karriär hade nog inte varit densamma om inte Janne haft ett finger med i spelet.
Men det var då. På den tiden det var fint att vara studiomusiker. Tiderna förändras dock. Musikbranschen anno 2012 ser helt annorlunda ut. Att vara allround är inte längre ett kvalitetsmärke, snarare ett skällsord. Musikalisk skicklighet får numera stå tillbaka för personlighet och eget uttryck. Om det är bra eller dåligt kan man tvista om, men det gör hur som helst att Janne Schaffers bästföre-datum är passerat.
Mycket av hans egen musik är bara så tråkig och meningslös. Att han fortfarande är en skicklig gitarrist kan ingen ta ifrån honom, men till vilken nytta är svårt att säga. Ingen har väl i ärlighetens namn blivit lycklig av Electric Banana Band. Det handlar nog mer om masspsykos när flera hundra människor unisont gör handrörelser till Maja Piraya.
Men det finns också stunder då Schaffers musik fungerar utmärkt. Det är i de mer meditativa numren. Det storslagna nationalromantiska numret Norrland blir en av kvällens höjdpunkter, och upplevelsen förstärks ytterligare av en mängd vackra bilder som visas på fonden. Inte direkt nyskapande, men väldigt effektivt. Och det är nog där Janne Schaffer ska vara. Han ska komponera musik till Mitt i naturen och Anslagstavlan.