Jättesköldpaddornas väktare
Att lämna den svenska tryggheten för ett Robinsonliv på stränderna i Costa Rica gör inte vem som helst. Men Nyköpingsbon Mari-Louise Lorentzson tar klivet. Tillsammans med en väninna ska den friårslediga dramapedagogen som volontär vakta jättesköldpaddornas ägg.
Under finns en lista på träningar hon genomfört.
Den började jag med 24 augusti, säger Mari-Louise och passar på att mäta hur mycket mer av magen som försvunnit.
Du förstår när vi ska vakta sköldpaddor i Costa Rica kommer vi att stå så här, fortsätter hon och ställer sig på huk lätt framåtlutad.
Då duger det inte med att komma med en mage.
A4-papperet är fasttejpat med en stor remsa som det står 10 kilo på. Dessa ska tydligen bort.
Att hon som 52-åring åker till Mellanamerika för att som volontär hindra jättesköldpaddors ägg från att stjälas ses dock mer som det nya livet för en utomstående. Förmodligen hakar dessa båda projekt i varandra i Nya-livet-konceptet.
Mari-Louise är en väldigt engagerande person. Smittande engagerande. Två timmar flyger iväg där man pratar om allt mellan himmel och jord.
Hon hinner också byta position typ 17 gånger i den stora röda hörnsoffan. En stund ligger hon till och med skönt utslängd på rygg och diskuterar. Snacka om en person som är trygg i sig själv.
Men rörig. Det kommer upp massor av drömmar, idéer och om vad hon vill och velat göra i livet.
Jo, jag är nog ganska rörig, erkänner hon.
Och spontan.
Ibland önskar jag att jag kunde hålla käften lite oftare.
Sedan mitten av augusti har hon gått in i friårsledighet från dramapedagogsjobbet på Tessinskolan i Nyköping. Det beror inte på att hon gått in i väggen som alla hon möter tycks tro.
Jag har gått rakt igenom väggen, säger hon i stället.
På andra sidan fann hon något att engagera sig i. För trots de vida ämnesdiskussionerna är det ett tema som ständigt återkommer under vårt samtal: miljön.
Jag skulle nog ha blivit biolog. Jag samlade på grodor och ödlor när jag var liten.
Det är mycket därför hon tagit ett friår även om hon också erkänner att hon för tillfället kände sig färdig med skoljobbet.
Jag vill göra någonting för världen, för Moder Jord, säger hon om sköldpaddsprojektet i Costa Rica.
Först var tanken att åka till Thailand och skydda den utrotningshotade gibbonapan i ett naturreservat. När hon nämnde planerna för en väninna blev denne så inspirerad att hon också vill göra något sådant.
Hon förslog då Costa Rica. Där hade hennes gudfar verkat. Han blev till och med mördad där på grund av sitt engagemang för regnskogens bevarande.
Så nu åker duon till Costa Rica för att under fem veckor skydda jätthavsköldpaddornas ägg från tjuvar.
Och när vi inte gör det ska vi röja vandringsleder, ler hon och gör en muskelvisargest med armarna.
Att som ensamstående kvinna komma på tanken att göra något sådant vid 52 års ålder är kanske inte så svårt. Men att genomföra det.
Man måste utmana sina rädslor för att kunna gå vidare och utvecklas.
Hon tycker inte alls det varit svårt att ta steget. Trots att hon jobbat extra hela sommaren för att få det ekonomiska i hamn. Och även sälja bilen.
När jag var 30 kunde jag ju inte. Då hade jag ju barn.
Kvinnor är också mer förstående än män när hon nämner sin resa.
Hennes raka och rejäla framtoning gör att man inte alls kan tänka sig att hon är sörmlänning i botten. Snarare stockholmare. Mari-Louise är uppvuxen i Flen.
Men jag har bott i Stockholm. Ibland kan jag sakna Stockholm.
Så mycket att hon nu håller på att överväga att flytta dit igen.
Eller till Gnesta.
Där har hon tidigare bott i tio år. Men dessa funderingar drar hon för närvarande i långbänk. Rätt ovanligt för att vara Mari-Louise.
Jag är väldigt spontan. Har ofta kort startsträcka.
För kort ibland, erkänner hon. Nu har hon dock gott om tid att planera allt som behöver planeras. Planet mot Costa Rica lyfter inte förrän 6 januari nästa år.
Så jobbar vi med nyheter