Jag pratar alltså om gubbstönet, denna vidrigt pinsamma lilla företeelse som trendar något så oerhört den här extremvarma sommaren.
Trots sitt namn har gubbstönet inget kön och är på så vis en jämställd gynnare. Det har inte heller någon ålder men brukar debutera någonstans runt 30-isch, eller när man etablerar familj och kanske reflekterar över sina egna föräldrar. För gubbstönet har den egenskapen att den går i arv – i nästan alla släkter törs jag påstå.
Första gången det händer brukar man därför påpeka att man nu minsann låter som sin farsa, eller för all del mamma och skratta lite åt det. Det som händer sen är intressant. För nu när vi förstår att vi ärvt den här mindre smickrande egenskapen från någon av våra föräldrar, så börjar vi gubbstöna på skämt för att bearbeta detta trauma. Inom psykologin kallas detta för identifikation och är en av människans starkare försvarsmekanismer.
Tiden går och rätt var det är så påpekar en kollega, pojkvän, fru, kompis eller god vän att "nu låter du minsann som en gubbe". Det här kan komma som en chock, för oftast har vi ingen insikt i att vi utstött detta bröl när vi slog oss ned på stolen i lunchrummet, knöt skorna eller bara sträckte ut handen för att nå chipsskålen under fredagsmyset. Man har etablerat ett gubbstön.
Med en luftfuktighet värre än en turkisk bastu är det just nu högsäsong för gubbstönet, och med tanke på de epidemiska egenskaper som det här fenomenet äger är det hög tid att tänka efter vad vi lämnar över till våra barn. För om vi inte gör något nu kommer en hel generation vara sabbad efter den här episka gubbstönssommaren.