Jimmys snabba väg tillbaka efter olyckan
På väg tillbaka med stora steg. Från en olycka som kunde slutat mycket värre. Talangen Jimmy Borg har bara ett problem: han minns inte hur skidolyckan han varit med om gick till.
Nu sitter han hemma på tomten i Oxelösund och njuter av solskenet och våren. Njuter och njuter förresten.
Fick Jimmy själv bestämma skulle det vara full fart framåt som gällde igen. Redan nu. Som tur är finns expertfolk och föräldrar som ännu så länge bromsar honom.
Läkare har sagt att det här kan ta allt i från ett par veckor till ett halvår, säger mamma Susann Borg.
Ett halvår låter orimligt mycket, tycker jag, protesterar Jimmy direkt med ett skratt.
Men har man legat medvetslös och nedsövd i flera dagar, med en oklar diagnos över hur det hela skulle sluta, så är det kanske inte så konstigt att han fortfarande måste ta det lugnt.
Jag har tagit det lugnt. Men allt fysiskt är okej och mentalt är jag helt klar. Det är bara det att jag inte orkar, säger Jimmy.
I dag fredag ska han på återbesök på lasarettet. En sjukgymnast, en kurator och en arbetsterapeut ska kolla och testa honom. Jimmy hoppas få klartecken att börja röra på sig mer även om han inser att han nog inte får anstränga sig fysiskt ännu en tid framöver.
Och det är ett problem för en kille som alltid varit i farten. Och är vältränad. Han börjar bli rastlös.
Det som kan komma tillbaka är den huvudvärk som Jimmy till en början hade. Han blir även ibland lite yr när han suttit länge och ska resa på sig.
Endast en sak bekymrar honom.
Jag vet fortfarande inte varför jag kraschade. Jag måste ha tappat kontrollen.
Han har bara små fragmentariska minnen av dagen då allt hände. Familjen börjar dock få en klar bild av olyckan. Jimmy var på skidor på väg mot ett dubbelhopp, alltså två kullar i backen efter varandra.
Han har på något sätt tappat balansen på väg upp i första hoppet och flugit som en projektil med huvudet före rakt in i det andra hoppet, säger Susann.
Han fick hjälp i stort sett omedelbart.
Men trots att han i princip var medvetslös ville han ställa sig upp. Det var fyra personer som fick sitta på honom tills ambulansfolket kom, berättar Susann.
Det är tydligen inte ovanligt att man blir aggressiv i dessa situationer.
Hur var det att vakna upp på sjukhuset sedan?
Inte som på film direkt. Jag var vaken sporadiskt. Kom ihåg några småsaker åt gången.
De minnen han kunde känna av själva olyckan var, förutom huvudvärken, en sönderriven näsa och kraftigt rödsprängda ögon.
Och så var jag skitstel i rumpan. Men det gick över.
Svullna och blåslagna tummar berodde förmodligen på att de kommit i kläm av stavarna.
Eftersom sjukhusfolket var lite oroliga över hur svullnaden i hjärnan och den blödning han också fick skulle utveckla sig blev han de första dagarna ständigt väckt och fick upprepa sitt personnummer för att visa att han var klar. Dessa tolv siffror är han idag riktigt trött på.
Jag trodde de skulle sluta med det när jag kom till Nyköping, men nejdå, säger Jimmy.
Det är egentligen svårt att tro att han för en kort tid sedan varit med om en allvarlig skidolycka.
Det ser så positivt ut. Det är lite som om jag är, inte oövervinnerlig, men ändå.
Han har redan provat på några golfsvingar.
Och det gick inte så bra kan jag säga.
Det vill han ändra på. Därför hoppas han på att få klartecken av experttrion på lasarettet.
Golfbanan öppnar ju på lördag, ha ha.
Så jobbar vi med nyheter