För många av oss som växte upp på 80- och 90-talet är Sven-Ingvars ohjälpligt förknippat med SVT:s sommarlovsprogram "Hajk", lett av Bengt Alsterlind, där Värmlands-bandet brukade avsluta sändningen med låten "Sommar och sol".
Sven-Erik Magnusson och Ingvar Karlsson stod där, kanske i något för mönstrade 80-talsskjortor, och sjöng om havsvind och kaprifol, omgivna av barn som lekte med bollar och sjöng falskt.
Detta är givetvis en mycket orättvis association eftersom Sven-Ingvars är betydligt mer än en vykortssomrig slutvinjett i ett barnprogram.
Från 50-talets första spelning på Folkets Hus i värmländska Segmon har bandet vandrat från Bill Haley-inspirerad rock till folkklingande Fröding-tolkningar (långt innan Mando Diaos "Infruset"-platta), och vidare till refrängdriven pop.
Att enbart klassificera Sven-Ingvars som ett renodlat dansband är därmed ett misstag.
När bandet intog scenen vid Jogersö havsbad under lördagskvällen var det en hängiven publik som väntade på det vidsträckta grönområdet.
– Äntligen kom den tillbaka, utropade Sven-Erik efter tredje låten, innan han fortsatte med "Sommar i Sverige", i en hyllning till lördagen strålande sol.
Där någonstans började det guppa ordentligt i publikhavet, särskilt framför scenen.
Publiken fick feeling. När bandet följde upp med "Fröken Fräken" tog det bara några sekunder in i första refrängen innan publiken i samordnad kör tog över sången. Sven-Erik kapitulerade och fortsatte istället med "Min gitarr". Men det slutade på samma sätt – publiken tog kommandot även där.
– Jaså, den också, sa Sven-Erik uppskattande.
Att publiken sjöng med i texterna gick sedan igen större delen av konserten. Det blir lätt så med 54 låtar på Svensktoppen.
Det bjöds även på flera låtar från 70-talets album "Frödingeland", däribland den lugna tolkningen av kärleksdikten "Anita", om moralismens rebeller som tar upp kampen mot allt som andas påtvingad anständighet.
Ser man tillbaka på Sven-Ingvars karriär är det 60-talet och tidigt 70-tal som var storhetstiden.
Under 80-talet dalade populariteten. Kanske för att bandets texter inbegrep mer svärta än dåtidens mer kramgoa dragplåster – Vikingarna och Thorleifs, vilka då lockade mer folk till dansbanorna.
För det finns svärta i Sven-Ingvars repertoar. Det märktes inte minst när bandet bjöd Jogersö på den bitterljuvt Dan Hylander-skrivna "Så många mil, så många år". Låttexten utstrålar samma typ av reducerade socialreportage som återfinns i välkomponerad amerikansk folkcounrty.
Med allt det sagt – Jogersö-publiken verkade nöjd.