Johanna fick rätt efter två års kamp
Han tog stryptag om hennes hals, tre gånger och så hårt att hon inte kunde andas. Han vred hennes armar bakåt, skadade hennes barm och dunkade hennes huvud mot golvet. Men det tog två år innan Johanna vågade anmäla honom till polisen.
Dagen efter misshandeln kände Johanna att hon var tvungen att visa för någon hur sargad hennes kropp var. Men det var inget lätt beslut. Samtidigt som hon kände skuld för att hon inte hade fixat att ta sig ur förhållandet själv så var hon också rädd för Henrik och samtidigt rädd för att inte bli trodd.
Kvinnan hon till slut visade sig för var en person Johanna visste att hon kunde lita på. Dessutom fick kvinnans dotter se Johannas misshandlade kropp.
Kvinnan sa med en gång att Johanna måste polisanmäla händelsen. Men just då orkade inte Johanna. Den nära anhörige hade precis gått bort och förhållandet var så stormigt att hon kände att hon inte skulle klara av det.
Jag var i ett chocktillstånd, jag ville förklara bort det, förringa det. Jag tänkte att jag lever ju, då behöver jag inte gå till en doktor eller polisen.
Johanna lyckades ta sig ur förhållandet.
Men misshandeln hade satt djupa spår hos henne. Det kulminerade när hon fick barn med en ny man, det var då mardrömmarna började komma.
Jag var så rädd. Jag fick panik och hade svårt att andas, berättar Johanna när SN träffar henne hemma i familjens hus där hon bor tillsammans med sin man och parets två barn.
Hon plågades av minnena och till slut, nästan två år efter att misshandeln skett, insåg Johanna att hon var tvungen att polisanmäla Henrik.
Men jag fick kämpa mycket för att klara det.
I februari 2002 lämnade hon in en skriftlig redogörelse till polisen för hur misshandeln hade gått till. Johanna kände att hon inte klarade av att
redogöra för händelsen muntligt.
Men trots att hon hade två vittnen valde åklagaren att lägga ned fallet eftersom åklagaren ansåg att det inte fanns tillräckligt med bevis, att det inte gick att väcka åtal enbart med vittnena som grund utan att det behövdes journalanteckningar också.
Det var då Johanna kontaktade kuratorn och bad om journalerna.
När jag läste hennes anteckningar kände jag att jag kanske skulle kunna få upprättelse.
Det visade sig att kuratorn hade flera sidor med anteckningar, bland annat om Johannas blåmärken och blånader på halsen. Dessutom fanns där kommentarer som att det här borde polisanmälas.
Det strök jag under och skickade till distriktsåklagaren, säger Johanna.
Distriktsåklagaren rekommenderade åklagaren att väcka åtal. Då kände Johanna att det var på rätt väg, även om vägen skulle visa sig vara lång.
Efter förhör med Henrik, som först förnekade och sa att han inte kom ihåg något, och förhör med vittnena och kuratorn var det dags för tingsrättsförhandlingarna.
Johanna upplevde att Henriks advokat ville få henne att framstå som icke trovärdig
i rättssalen, men trots det stod Johanna på sig.
Hon hade med sig anteckningar för att ha som stöd, men de låg kvar i väskan hela tiden.
Det var ju sant så jag kunde prata fritt ur hjärtat.
En enig tingsrätt dömde Henrik till 50 timmars samhällstjänst och skadestånd på 8 000 kronor, där 7 000 var gällde själva kränkningen och 1 000 kronor sveda och värk.
Efter målet i tingsrätten överklagade Henrik domen. Till en början mådde Johanna jättedåligt av beskedet, men till slut insåg hon att det hon hade att säga borde räcka.
Henrik dömdes en andra gång i hovrätten och då dubblerades skadeståndet.
Jag är inte rädd nu. För mig finns han inte, han är luft. Men jag förlorade så många år, säger Johanna.
Fotnot: Johanna och Henrik heter något annat i verkligheten
Så jobbar vi med nyheter