Nu behöver man inte spela med i Socialdemokraternas försök att klistra den sydeuropeiska krisen på Allianspartierna. Det där är ett lite väl tydligt pilutta-dej-beteende, för att tas för seriöst.
De partier som egentligen beter sig allra märkligast just nu är de som säger sig vara för euron, men är nöjda med att Sverige inte är med – just för tillfället. För Sverige drabbas av den sydeuropeiska krisen oavsett vilket.
Det är viktigt att våga se, vilket Folkpartiledaren Jan Björklund påpekar, att eurosamarbetet faktiskt förmår att samla ett antal tunga europeiska staters olika intressen bakom en agenda för det gemensamma bästa. Även om det kan sägas vara under galgen.
Oppositionen är mer splittrad än regeringen ifråga om euron. Men det är inte bra med en oenig allians i synen på det europeiska valutasamarbetet. Folkpartiet gör vad det kan för att framstå som så eurovänligt som möjligt, kravet är att gå med så snabbt som möjligt, helst i går. Moderaterna är i sak för, men hänvisar till folkomröstningens nej. Kristdemokraterna gör mer eller mindre detsamma och Centerpartiets gamla Nej till EMU-linje förblir ett öppet sår i bilden av ett Europavänligt grönt och liberalt parti.
En europeisk union, förenad bland annat via en och samma valuta, med ordnade statsfinanser inom en gemensam stabilitetspakt, är en attraktiv framtidsambition. Alliansen måste på hemmaplan klara av att gå före – och visa vad man vill.