Kameran spelar huvudrollen i Seven-regissörens nya thriller
Foster är utmärkt i rollen. Hon lyckas inte bara vara en trovärdig och snabbtänkt hjältinna i de svettiga på-liv-och-död-scenerna, utan utstrålar dessutom värme och omtanke i samspelet med Kristen Stewart (Megs diabetessjuka tonårsdotter Sarah).
Det är dock varken mor eller dotter som spelar huvudrollen i denna film. Istället är det den allseende och ständigt rörliga kameran som drar all uppmärksamhet till sig, när den i hisnande hastighet och med perfekt precision glider genom nyckelhål, vägguttag, ledningar och utför trappor.
Så är Panic Room också signerad David Fincher. Regissören som slog igenom med kolsvarta Seven i mitten av nittiotalet.
Han kan verkligen konsten att med några bilder skapa en atmosfär och sedan konsekvent uttnyttja den i resten av filmen. Det är främst hans förtjänst att Panic Room inte bara har blivit ännu en B-thriller i instängda-i-ett-hus-genren.
Meg är nyskild från en stenrik make och letar efter en ny bostad på Manhattan. Vi guidas runt i ett helt oemotståndligt hus, med tre våningar, ett moderniserat kök, hiss och med ett så kallat panikrum innanför det största sovrummet.
Panikrummet är en dold betongbunker med monitorer som övervakar de övriga rummen. Där inne finns även en separat telefonlinje och diverse förnödenheter. Tanken är att rummet ska komma till pass vid till exempel objudna gäster.
Och ett inbrott är exakt vad Meg och Sarah råkar ut för under sin första natt i huset. I mörkret bland flyttkartongerna smyger nämligen snart tre tjuvar omkring den girige (Jared Leto), strategen (Forest Whitaker) och den vapenutrustade gangstern (Dwight Yoakam).
Så fort Meg vaknar barrikerar hon sig med dottern i panikrummet. Och naturligtvis finns bytet som männen planerar att stjäla gömt just i det rummet.
Manuset bjuder inte på några överraskningar, men håller intresset för historien vid liv genom att inte låta oss ligga steget före de stressade rollfigurerna. Hur Meg ska kunna kontakta polisen är alltså inte självklart. Eller hur rånarna ska kunna locka ut henne från sitt gömställe.
Utanför fönstren regnar det häftigt, men i stort sett hela handlingen utspelas alltså inne i det allt mer demolerade huset. Med hjälp av datoranimation tar Finchers kamera med oss överallt och låter oss inte missa en detalj.
Om vi även hade fått följa med innanför skalet på rollfigurerna, och om Fincher hade varit intresserad av att skildra spänningen dem emellan, hade Panic Room kunnat bli en ännu häftigare upplevelse.
Så jobbar vi med nyheter