Kampen mellan ont och gott

Utifrån denna legend har läkaren och författaren Stefan Einhorn skrivit sin första roman, ett berättartekniskt pussel där sju människor beskriver sina egna livsavgörande beslut, ögonblick då de tvingats välja (ofta mellan pest och kolera) och då deras inneboende ondska och godhet har vägts på våg.
Den mest centrala av de sju huvudpersonerna är Hanna, en ung polsk judinna som efter en tid i gettot i Lódz hamnar i koncentrationsläger. Hon överlever, nätt och jämnt, och kommer till Sverige med de vita bussarna. Hanna blir barnflicka åt en liten pojke, Andreas, men familjen splittras när fadern i huset förälskar sig i Hanna.
När Andreas återser sin far efter flera år börjar en resa som går både bakåt och framåt i tiden. Andreas kommer allt närmare de tragiska händelserna i Lódz, där ett antal människor på ett påtagligt sätt kom att råda över liv och död i Guds ställe.
Stefan Einhorn föreläser om etik och har skrivit flera böcker i ämnet, bland annat ”Konsten att vara snäll”. När han nu debuterar som romanförfattare är det svårt att helt hålla isär hans olika roller.
Moraliska dilemman, familjehemligheter och ångestskapande valsituationer är sådant som många goda och stora romaner handlar om, men kanske inte i lika extrem utsträckning som ”Änglarnas svar”. Här blir det inte tid till så mycket psykologisk fördjupning; därtill tar de monumentala händelserna och ödesdigra konsekvenserna för stor plats.
Bokens intelligenta upplägg, där kapitlen hakar i varandra, är stimulerande men skapar också distans. Samma torra ton går igen i samtliga berättarröster, som om läsaren och personerna aldrig riktigt blev du med varandra. Det hjälper inte ett Einhorn försöker skapa en illusion av närvaro genom inpassen till ett lyssnande du (”ursäkta om det är tråkigt, men jag måste berätta i just den här ordningen”).
Allt som allt blir det lite för känslofattigt. Vi får veta att gestalterna känner och upplever saker, men vi får inte se vad det gör med dem. ”Änglarnas svar” har många kvaliteter men framstår till slut mer som ett dramatiserat diskussionsunderlägg än som en berättelse i egen kraft.