Kampusch förblir ett frågetecken

Året var 1998, hon var då tio år gammal och Priklopil höll henne fången i en källare i åtta år innan hon slutligen lyckades fly, i augusti 2006.
Några år senare gav Natascha Kampusch ut boken ”3096 dagar” som är hennes berättelse om vad hon var med om.
Det är alltså en så kallad verklig händelse – eller snarare en totalt overklig verklig händelse - som är utgångspunkt för Ulrika Kärnborgs pjäs. Det ställer särskilda krav. Det handlar om en person som lever och vi som publik vet att vi befinner oss i ett gränsland mellan fiktion och verklighet.
En stor fördel med texten är att den inte är ett dugg spekulativ. Det är ju en fruktansvärd historia om övergrepp, våld och slaveri, om inlåsta och utnyttjade barn, om det som kan pågå under ytan i ett samhälle. Men Ulrika Kärnborg har inte ägnat sig åt djupborrande dokumentär utan åt ett slags resonerande om själva fenomenet. Det handlar om makt och integritet, frihet och moral, skuld och beroende.
Scenrummet är en lekmatta med dolda djup under golvet – en symbolisk bild för det Österrike som gömde sitt nazistiska förflutna. Här är Natascha Kampusch, starkt spelad av Liv Mjönes, tillbaka i samhället och försöker möta det. Marika Lindström spelar hennes mamma Birgitta och här antyds komplikationer.
Vilken är sanningen? Det är en fråga som pjäsen osäkrar genom att komplicera berättelsen, via medierna som bidrar med sina sanningar, psykiatern med sin, föräldrarna med sina. Natascha Kampusch vägrar att vara offer här, hon vill ha makt över sitt öde. Får hon det?
Dessvärre blir de här intressanta frågorna inte en levande teaterföreställning. Texten känns för litterär, tempot är i långa stunder alldeles för stillastående och skådespeleriet känns ofta styltigt och ojämnt.