Kanotkungen från Nyköping är död
Sveriges främste olympier är död. I onsdags dog Nyköpings egen kanotkung, Gert Fredriksson, 86 år gammal.Tävlingskarriären varade i 42 säsonger och han tog imponerande sex OS-guld.
Dödsfallet kom inte som någon överraskning för familjen.
Pappa hade cancer under en längre tid och hans bortgång kom inte som en chock på det sättet, säger sonen Gent Fredriksson om sin far.
Möbelsnickarens son blev med paddeln en av Sveriges största idrottsmän under 1940- och 50-talet.
Men för mig var han en fantastisk far och förälder i första hand och en kanotist i andra hand, säger Gent.
För Nyköping var han kanotkungen och när han fyllde 80 år, 2001, belönades han med en staty vid hamnen. En staty Gert faktsikt inte riktig gillade. Konstnären Thomas Qvarsebo hade gjort honom lite för tanig.
Vid statyn i går var två marschaler tända och en bukett blommor fanns vid dess fot.
Nyköping har inte glömt sin framgångsrika son.
Gerts succé i kanoten grundlades med tidiga morgonpass. Under somrarna bodde han nämligen i stugan i Oxelösunds skärgård. Vid femtiden på morgonen paddlade han in till fastlandet och cyklade sedan till Nyköping och jobbet. Sedan tog han samma väg tillbaka när han skulle hem på kvällen.
Till skillnad mot dagens elitidrottare tvingades Gert sköta ett heltidsjobb under hela karriären. Först på tvål- och tvättmedelsfabriken Sunlight i Nyköping, sedan som kommunalt anställd brandman. När det vankades OS fick Gert ta tjänstledigt, utan lön.
Fast jag vill inte klaga, jag har klarat mig bra utan några bidrag, haft mat på bordet varje dag och viktigast av allt, jag har haft ett jobb, sa Gert till SN-sportens Lasse Ringdahl 1999.
Alltsedan Gert Fredriksson satt i en kanot för första gången 1936 har han paddlat, nästan varje dag.
Det som drev mig var att få komma ut i skärgården och tälta med kompisarna. Sedan blev det tävlingar, men för mig var det en ren njutning att få träna i kanoten, berättade Gert i en SN-intervju.
Märkligast är ändå att Gert Fredrikssons olympiska karriär startade vid en ålder då dagens idrottare funderar på att lägga av. Vid 29 års ålder tog han sitt första guld i London 1948, tolv år senare avslutade han karriären i Rom-OS 1960.
Guldlopp i London 1948, det över 1 000 meter, beskrev Göteborgs-Postens Åke Hall så här:
Loppet var 75 meter från mål och sprutade vatten åt alla håll. Och då började svensken paddla i en annan dimension. Det var som om fältet kört på grund. Han rusade ur striden, en, två, tre, fyra båtlängder ögonblickligen. Han upphävde striden. Han ställde fältet orörligt och paddlade ifrån det.
I Lennart Erikssons bok Århundradets svenska stjärnor berättade Gert Fredriksson om den första vådliga färden i en kanot.
Jag simmade i land och försökte på nytt. Igen och igen. Förgäves. Jag minns min irritation, minns att jag förebrådde mig själv: Nu har du köpt en kanot för dyra pengar och kan inte ens sitta i den! Till slut gav jag upp och bestämde mig för att göra ett nytt försök sent på kvällen samma dag. Då lyckades jag, äntligen!
Lagom till millenieskiftet anordnade SN en omröstning för att ta reda på vem som var århundradets idrottsman i Sörmland. Och valet var lätt. Gert Fredriksson. Kanotkompisen Sven-Olof Sjödelius skuggade på en andra plats.
I en intervju för två år sedan, innan Nyköpings kanotklubbs näste guldolympier Henrik Nilsson gjorde sitt succélopp i Aten, berättade Gert om sitt bästa minne från kanottiden. Melbourne 1956.
Det är mitt finaste minne. Jag hade bestämt mig för att vinna två guld och var bättre tränad än någonsin. Det var en skön känsla när allting stämde, sa Gert.
De olympiska spelen i Australien var också bra ekonomiskt sett.
Jag fick ju inga pengar men jag hade en kanottillverkare i Västerås och en i Danmark. Båda sa att jag skulle få behålla kanoten om jag vann OS-guld i den. Så jag tog den ena på tusen meter och den andra på milen. Sen hade jag två fina kanoter att paddla i.
500 tävlingar körde Gert. 490 av dessa vann han
Jag hade tur också, att ingen var bättre än jag, sa han 1993.
Det är de första fem åren som är värst, det svårast är att ta sig till toppen, sedan är det lättare att stanna kvar där. Då har man lärt sig att känna sin egen kropp, förklarade han.
En ödmjuk man som var bäst när det gällde.
Så jobbar vi med nyheter