Kanske ska vi bara kasta oss ut
Men det hände och vi har fortfarande bara ett liv, och om vi inte lever det så är det ingen jävel som kommer tacka oss för det läser jag i en av Jonas Gardells romaner.
Ni vet när man tror att man har tagit det sista steget i trappan, att foten strax ska möta mark
men så har man missat det sista steget och liksom hänger handlöst i luften nån millisekund?
En hjärtattack i miniformat innan hjärnan inser vad det är frågan om, och återfår fattningen?
Det är så det känns när insikten slänger sig in och rotar runt i mitt liv och mitt förflutna. Jag har ett ansvar, och det är väl kanske att ta vara på livet. Ta vara på det
hur många gånger har man inte hört det, och varje gång tänker man klart som fan jag ska göra det.
Men här är grejen, jag vet inte vad som är värt att eftersträva eller vad som är slöseri. Är ingenting meningsfullt, är allt bortkastande av levnadstid?
Kanske har jag hajat att lycka har någonting med kärlek att göra. Kan vi inte enas om det!?
Så jobbar vi med nyheter