Känslorna slarvas bort i Hudik-filmen

Hur många lingon finns det i världen är dock ingen vass, rolig och omskakande Gökboet, utan en svensk må bra-komedi där det övergripande budskapet hela tiden är ömhet och respekt.
Men det dröjer länge innan jag rycks med och låter mig omslutas av den varma och gripande stämningen.
Det känns som ett tecken att man har glömt (?) att avsluta den intetsägande titeln med ett frågetecken. Filmen verkar helt enkelt lite hafsigt genomförd, med scener som upprepas och känslor som slarvas bort.
Det är som om regissören Lena Koppel (Rallybrudar) har förlitat sig alltför mycket på den sköna charmen och tajta gemenskapen hos gänget från Glada Hudik-teatern, i stället för att koncentrera sig på att bearbeta manuset tillräckligt, styra upp regin och berätta en bra historia.
Sverrir Gudnason är till exempel otroligt blek. Hans Alex är är varken charmig eller medryckande, bara självupptagen och ansvarslös.
Birollerna blir ännu mer endimensionella. Bland klyschorna får vi se den arga flickvännen, den misstänksamme brodern, den överseende chefen och de rädda föräldrarna. Och ingen av skådespelarna får utrymme att göra något vettigt av dem.
Det filmen lyckas bäst med är att synliggöra de utvecklingsstörda på daghemmet, deras liv och de drömmar som Alex väcker hos dem.
Här finns egentligen en engagerande historia, men Lena Koppel lyckas inte förvalta den riktigt. Hela idén med filmen är ju att vi ska ryckas med i Alex engagemang. Då duger det inte att filmens första timme känns som en lång transportsträcka. Men till slut börjar det hända saker och känslorna får äntligen ta plats i filmen. Så under slutscenen är det bara att kapitulera, jubla med och låta tårarna flöda.