Det är knökigt och bökigt i trafiken runt några av Nyköpings skolor. Ofta är det trångt, ont om stopp-, vänd- och parkeringsmöjligheter. Trafiksituationen lämnar ofta mycket att önska.
Visst finns det lata föräldrar. Visst finns det stressade föräldrar. Det är aldrig okej att köra bil på cykelbanor eller bryta mot andra trafikregler. Men när kommunens säkerhetssamordnare i SN 8/10 utnämner föräldrarna till det största bekymret är det, för att använda Brasse Brännströms klassiska fras från Fem myror är fler än fyra elefanter: fel, fel, fel, fel.
Det anklagande fingret mot föräldrarna som kollektiv blir bara ett typexempel på missriktad folkuppfostran. Föräldrar gör sitt bästa utifrån förutsättningarna. Det är inte där huvudansvaret ligger.
Det finns ingen förälder som medvetet försöker skapa trafikkaos. Däremot finns det många föräldrar som engagerar sig i såväl sina barns skolgång som deras väg till och från skolan. Någonstans finns ett systemfel i den här diskussionen. Föräldrar behandlas som ett enhetligt kollektiv – särskilt de som har bil. Barnen förväntas alla ha samma eller åtminstone väldigt snarlika förutsättningar när de ska ta sig till sin skola. Så är det inte.
Dagens elever går inte alltid i de skolor som ligger närmast. Elever och vårdnadshavare väljer den skola som passar bäst efter de individuella förutsättningarna. Ibland är det den närmaste, ibland inte. Vi ser dessutom en utveckling i Nyköping där exempelvis avstånden till de kommunala högstadieskolorna ökar för många elever. Därför är de här frågorna verkligen väsentliga.
I de mest centrala delarna av staden är det förstås trångt om utrymmet – och problematiken där är erkänt svårlöst. Trafikproblem vid skolor som har anlagts och planerats i växande stadsdelar är något annat. Kanske har idealistiska drömmar om stadiga strömmar med cyklande medborgare – med vinden i håret och idel lyckliga friska leenden – lagt ett rosa skimmer över bilden av vardagspendlande föräldrar? Där mörka morgnar, ruskiga regnväder och snöskottningskaos har suddats bort.
Rektorernas förtvivlan är lätt att förstå, men anledningen till trafikproblemen är oftast att ingen hade planerat för den här utvecklingen. Politiker och andra makthavare över trafik och över skola måste vara kloka nog att inse att allas hemsituationer inte går att strömlinjeforma. Varken barnen eller föräldrarna ska behöva bygga parkeringsytor eller att anlägga säkra stoppzoner. Det är inte en naturlag att det är ont om parkeringar inom rimliga avstånd. Det är en planeringsfråga.
Kommunen har makten över närmiljön. Låt det gärna vara goda förutsättningar för att gå och cykla. Samtidigt behövs det rimliga parkeringsmöjligheter för föräldrar som av någon anledning inte kan låta sitt barn gå eller cykla själv till skolan. Vägen från parkeringen måste dessutom vara så pass säker att föräldrar som lämnar kan känna sig trygga med situationen.