Kärlek Nadjas största gåva
Önskelistor till jul. En familj där man har roligt ihop. En lyssnande vuxen. Det var mycket som var nytt för Nadja Plotnikova, när hon för sex år sedan lämnade ryska Barnhem 55 för att bo hos familjen Boqvist i Nyköping.
Hon minns hur hon stod på Arlanda med magen full av fjärilar. En pytteliten, blyg 15-åring, med bara några få svenska ord i bagaget.
Hur hamnade du här?
Läraren Lars Boqvist kom till barnhemmet för att måla tillsammans med sina elever. De var från ett annat land, och jag blev så nyfiken!
När det var dags för Lars att resa hem, tog Nadja mod till sig och gav honom en kram. En kram vars värme dröjde sig kvar till sommaren, då Nadja fick komma till Nyköping och hälsa på familjen Boqvist.
Det var början till ett liv med kärlek. Med föräldrar som lyssnade, stöttade och vägledde.
Jag är så glad för det. Vad skulle annars ha hänt med mig? Jag har inga anhöriga i Ryssland som jag kan vända mig till, säger Nadja, som i dag har både fast jobb och egen lägenhet.
Hennes tacksamhet omfattar även kommunen, som lät henne gå på Komvux och Gripenskolans IV-program, och sedan Tessinskolans handel- och administrationsprogram. Nyligen skrev hon ett brev till kommunstyrelsens politiker, där hon tackar för det hon har fått.
Det är ju kommunen som har betalat mina studier. Ett tack är väl det minsta jag kan ge tillbaks.
Nadja är fortfarande liten till växten. Så liten att hon ofta tas för yngre än sina 21.
Det var min mamma också, ler Nadja, och visar ett fotografi på en vacker, ung kvinna med en söt baby i famnen.
Det fotografiet är ett av de få minnen Nadja har kvar från sina första år. En barndom där rädsla och ofrihet skulle bli en del av hennes vardag.
En del vuxna på barnhemmet var mycket elaka. Den som gjorde fel kunde få en smäll. De sa åt oss att vi skulle bli prostituerade som satt och drack hela dagarna.
Så blev det inte tack vare mötet med pappa Lars. Och tack vare Nadjas egen järnvilja att ta sig framåt.
Varifrån kommer din styrka?
Jag har upplevt så mycket där jag har tänkt att det här ska jag ändra på när jag blir stor. Velat bevisa att jag är stark. Och nu har jag ju människor som hjälper mig.
När Nadja kom till Sverige visste hon inte hur det kändes att ha en vuxen som lyssnade till hennes tankar och känslor.
I dag är hon en öppen person, där orden liksom bubblar, småsnubblar och springer fram i ivern att berätta.
Ena stunden spricker de fina ansiktsdragen upp i ett busigt leende. Nästa sekund skymtar allvaret fram, jämsides med en respektingivande mognad.
Men jag kan vara jättebarnslig också, fnissar hon, och studsar upp ur soffan för att hämta kaffekannan.
En kanna som puttrar tryggt och vänligt i hennes och sambon Morgans kök. Långt borta från gemensamma sovsalar och låsta dörrar.
Har du några önskedrömmar?
Ett bra jobb. En lycklig familj där barnen törs lita på mig och inte vara rädda, säger Nadja bestämt, innan ett nytt leende glittrar till i hennes livliga ögon:
När Morgan och jag blir panschisar, ska vi bo vid havet med massor av barnbarn som springer omkring! Så säger vi i alla fall till varandra när vi sitter och drömmer...
Framtidstankar blandas med återblickar. Hur konstigt det var att höra elever gnälla på skolmaten och prata i munnen på sina lärare. Och hur det kändes att för första gången få fira sin födelsedag och skriva önskelista till jul.
Presenterna är inte det viktigaste. Men det är roligt att få vara tillsammans med sin familj på julen, eller när någon säger grattis, tycker Nadja.
Hon är mera angelägen om att barnen på Barnhem 2 ska få hjälp. Det ligger i ryska Saratov, och pappa Lars har nyligen börjat jobba för att förbättra förhållandena där.
- Där är det mycket värre än där jag bodde. Det är så kallt att isen hänger på väggarna. Där är barnen glada för minsta sak de kan få de har ingenting.
Så jobbar vi med nyheter