Kärlekens olika skepnader

Livet, döden, barndomen, familjehemligheter – vilka romaner handlar inte om sådant? Men allt avgörs förstås av hur författaren formar ämnet med sina händer och sin blick. Hur väl han eller hon lyckas med att göra det uppdiktade livet påtagligt, ärligt.
Riikka Pulkkinen lyckas väl. ”Sanningen”, som är hennes andra roman, har just den där livskänslan och pregnansen som kan göra en bok till följeslagare och samtalspartner. Pulkkinen är född 1980 men skriver med en gammal människas livserfarenhet. Det är menat som stort beröm.
”Sanningen” börjar hos Elsa, en sjuttio år gammal kvinna som har fått veta att hon har cancer. Hon har ett rikt liv bakom sig med forskning, resor och familjeliv, men nu återstår bara en kort tid, kanske några veckor, att fylla.
Elsas man Martti är konstnär men har inte målat på flera år. Nu funderar han på om han ska måla sin hustru för första gången, innan det blir för sent. Än så länge andas hon bredvid honom i sängen.
Över Elsa och Martti vakar dottern Eleonoora och de vuxna barnbarnen Anna och Maria. En dag när Anna hälsar på hos sin mormor får hon reda på att det för länge sedan funnits ytterligare en kvinna i familjens liv, barnflickan Eeva, som också hade en relation med hennes morfar. Tystnaden som omgärdar Eeva rymmer inte bara en utan flera sanningar.
Riikka Pulkkinen är subtil utan att vara abstrakt. Språket, det stundom lyriska, släpper aldrig helt kontakten med jorden. Det motstånd som finns i den här texten beror snarare på de många scen- och rollbytena. Gestalterna färgar av sig på varandra och vissa nyckelsituationer återkommer i snarlika varianter.
Efter att ha läst ett hundratal sidor in i boken upplever jag den fortfarande som rörig, undflyende. Mammor och män och flickor flimrar förbi, men vem är det nu som spelar respektive roll, och i vilken tid befinner vi oss?
”Sanningen” kräver och förtjänar koncentration. De många färglagren och överlappningarna behövs för att göra bilden distinkt. Det enda som egentligen känns överflödigt är den lite sorglustiga Europaresan i slutet av boken, ett stycke hötorgskonst i kontrast mot det strama och sofistikerade.
På det stora hela har Riikka Pulkkinen åstadkommit en varm och skarpsynt roman om kärleken, den som i olika faser och grader och skepnader gör människan både fri och ofri. Det finaste i ”Sanningen” är hennes sätt att fånga förtroligheten i de närmaste av relationer: barnets vidöppna tillit, de älskandes invanda irritation och överseende.
Lika precist fångar hon kapitulationen inför tillvarons villkor. Hon gör det till exempel i Martti, den dödssjuka kvinnans man, som tänker för sig själv att människor skulle vara beredda att genomlida vilka plågor som helst bara för att få fler alldeles vanliga dagar, om det gick.