Kasta inte ut pappan med badvattnet

Ambitionerna med EU-gemensamma miniminivåer för föräldraledighet må vara välvilliga. Men det är beslut och avvägningar som görs bäst i respektive medlemsland, inte som tvingande, detaljreglerande propåer från unionen.
Unionens folkvalda vinner inte precis pris i smidighet och flexibilitet.
Som plåster på obligatoriet ska mammorna – under den tid de är hänvisade till hemmet efter födseln – få rätt till sex veckors föräldrapenning med 100 procent av lönen i ersättning. Papporna får två veckor med samma förutsättningar – utan obligatorium.
Dessa detaljregleringar kommer att påverka även den svenska föräldraförsäkringen. Om förändringarna går igenom i ministerrådet. Resultatet är inte givet. Ministrarna kommer säkerligen att snurra några varv innan man sätter ned foten – och invändningarna lär handla mer om ekonomi och statsfinanser än jämställdhetsaspekter.
Varför vill då parlamentet förlänga rätten till föräldraledighet? Är det mest klåfingrighet förklädd till sociala ambitioner? Nja. En del av svaret står att finna i det faktum att samtliga medlemsländer brottas med snarlika problem inför framtiden. Det föds för få barn i EU. Utan invandringen riskerar befolkningstalen att drastiskt minska över tid – med en minskande andel yrkesverksamma.
Det ligger alltså i EU-ländernas intresse att fler EU-medborgare väljer att få fler barn. Behovet av arbetskraftsinvandring kommer att finnas kvar ändå. Men med dagens relativt låga födelsetal riskerar problemen med att försörja en åldrande befolkning – och samtidigt hålla uppe konkurrenskraften gentemot omvärlden – att göra sig allt mer gällande.
Det är ett misslyckande för jämställdheten att föräldraledighet på EU-nivå definieras som mammaledighet. Och att mammors frånvaro från arbetsmarknaden görs till obligatorium. Man behöver inte fördjupa sig bröstpumparnas för- och nackdelar för att inse att utvecklingen vrids åt fel håll.
Socialförsäkringsfrågor som dessa måste följa subsidiaritetsprincipen; att besluten ska tas så nära dem som berörs som möjligt. Då blir det inte lika lätt att bestämma att pappor ska gå till jobbet även om det för den enskilda familjen vore lämpligare att fördela hemmatiden annorlunda.