Ska det stå varje familj fritt att snedvrida uttaget av föräldradagar ytterligare? Ja, säger Kristdemokraterna, eller rättare sagt, de säger att fördelningen inte är upp till staten.
I fredags markerade KD att partiet vill slopa pappa- och mammamånaderna. Försäkringen ska dessutom byggas ut med en månad till. Om vi ser till de historiska erfarenheterna betyder förändringarna att mammor blir hemma mer och under längre tid än vad som i dag är fallet. Det vore en utveckling stick i stäv med de jämställdhetsambitioner som regeringen har. KD går sin egen väg, men det framstår som en ökenvandring. De så kallade pappadagarna har gett tydliga effekter för ett mer jämställt uttag av dagar.
Samma dag tog Moderatkvinnorna till orda och förordade, precis som sina Centerkollegor förra helgen, att uttaget av föräldradagar tydligare styrs till barnets yngsta tid (SvD 11/5). Detta är en åtgärd som bland annat ska motverka att invandrade mammor inleder sin tid i Sverige med omfattande föräldraledighet. Det gör att avståndet till arbetsmarknaden blir längre, utanförskap förstärks och integration försvåras. Det måste också vägas in.
I dag har respektive förälder rätt till sin hälft av föräldraledigheten. Försäkringen är i så motto redan individualiserad eller kvoterad, om man nu föredrar det ordvalet. Det må låta sympatiskt att i valfrihetens namn låta varje familj styra helt själv över fördelningen av dagar, men forskning visar att ett mer jämställt uttag är bra för både vårdnadshavare och barn. Vi talar om en socialförsäkring finansierad med skattemedel.
Att båda föräldrarna tar föräldraledigt är värt att uppmuntra från politiskt håll. Föräldraledighet med viss valfrihet och vissa reserverade dagar för respektive förälder, är med dessa utgångspunkter rätt väg att gå.