Kim fick drömjobb i Peking
Huvudet på skaft, och fötterna på andra sidan jorden. Kim Nixon från Gnesta fick drömjobbet i Kinas huvudstad Peking.
Jobbet i Kina sökte hon delvis beroende på att den dåvarande handelssekreteraren i Kina, Peter Rosta, kommer från Stjärnhov. Kim hade träffat honom tidigare.
Vi fick en fin kontakt och det slutade med att han anställde mig, berättar Kim på en förvånansvärt fördröjningsfri telefonlinje från Peking.
Att ta steget från Sverige till Kina var ingen match för Kim som under studietiden förberett sig på att framtida jobb förmodligen skulle ta henne utomlands.
Jag var klar i september 2005, arbetsklimatet var tufft i Sverige och jag längtade ut i världen, så valet var enkelt.
Att Kinas ekonomi utvecklats i snabb takt de senaste åren såg Kim som något positivt. Under de sista terminerna i Luleå la hon allt krut på att lära sig mer om Kina, eftersom landet intresserar henne.
Kinas utvecklingstakt de senaste åren har varit enorm, jag insåg att Kina kommer vara ett land att räkna med ett bra tag framöver och tyckte det skulle vara spännande att jobba där.
Tempot i Peking är uppskruvat, många människor trängs på liten yta och risken finns att man som svensk nykomling känner sig liten och obetydlig bland massorna. Men Kim har inte haft några problem att finna sig tillrätta.
Jag är en rätt hetsig person, gillar när det är full fart och har lätt för att knyta kontakter, så det har gått väldigt bra för mig att göra mig hemmastadd här.
En stor skillnad mellan Peking och Gnesta är att kineser generellt är mycket mer öppet nyfikna än svenskar.
När jag är ute och cyklar kan det cykla upp folk bredvid och börja småprata, folk jag inte känner som bara vill veta vem jag är och var jag kommer ifrån, det är väldigt trevligt.
Intresset för västerlänningar är stor bland kineserna, den rödhåriga Gnestatjejen väcker uppmärksamhet i Peking, och folk drar sig inte för att stirra.
Här är det inte fult att titta på folk, står man som västerlänning exempelvis i en hiss med bara kineser, så får man räkna med att ha allas ögon på sig tills man kliver av, berättar Kim.
Språket har hon lärt sig så pass att hon kan göra sig förstådd, men ambitionen att gå en kurs i kinesiska fick hon lägga på hyllan efter ankomst, jobbet på exportrådet tar alltför mycket tid.
Jag snappar upp lite här och där, lär mig språket så sakteliga, säger hon.
Kinesiska myndigheter är stora apparater som ibland kan vara en smula tålamodsprövande för Kim, som är van att fixa saker på nolltid.
Jag insåg redan när jag kom hit att jag måste vara tålmodig och öppen för den kinesiska kulturen, många saker är verkligen ineffektiva här och det kan fortfarande göra mig frustrerad ibland.
Som exempel beskriver Kim tunnelbanan, där påstigning och avstigning sker samtidigt och där man måste knuffa sig genom folkmassorna för att ta sig av eller på sitt tåg.
I Sverige är vi artiga och väntar tills alla gått ut innan vi kliver på, här är det tvärtom, alla på en gång, mosa på bara, säger Kim och skrattar.
På frågan om det alltid varit självklart att gå sin egen väg kommer Kims svar blixtsnabbt:
Ja, jag har aldrig kompromissat med det jag vill.
Stödet hemifrån och en världsvan resande familj har förstås bidragit till Kims vilja att arbeta utomlands. Men drivet att lyckas och genomföra det hon föresatt sig kommer inifrån, menar Kim.
Den dan jag vaknar upp och inte tycker att mitt jobb är kul längre, då åker jag hem, säger hon.
Att skaffa barn och familj finns ännu bara i bakhuvudet, som ett framtida projekt som det inte är bråttom att dra igång.
Det kommer, men inte än, jag har inte planerat in det ännu, säger hon stillsamt.
Var sak har sin tid i Kim Nixons liv. Men hon önskar att hon hade mer tid till sitt förfogande.
Dygnet har ju bara 24 timmar, ibland känns det lite för det finns ju så mycket roligt att göra här i livet.
Så jobbar vi med nyheter