Kläderna visar vem du är eller vill vara

Varje dag öppnar du garderoben (eller kollar i klädhögarna på golvet), du väljer ut det du ska bära och du sätter det på dig. Du går från att vara en person, naken, till att vara någon som folk kan sätta en stämpel på. Hur många har inte skämtat om emosarnas svarta kläder, om fjortisarnas fäbless för vita jeans och om de där tjejerna som alltid verkar ha på sig det senaste, faktiskt till den utsträckningen att det blir löjligt. Allt kan vara rätt i klädväg, men det är ändå alltid fel för någon.
När man ser en person tittar man kanske inte alltid på vad den har på sig, men man registrerar det ändå. Din inbyggda lilla fashionradar zoomar in och ut för att sedan, utan att du egentligen är medveten om det, ge sin dom om delar av den personens hela liv, attityd och antagligen även intelligens.
Vi har blivit klädfascister, eller kanske har vi alltid varit det (kan tyvärr inte uttala mig längre tillbaka än 90-talet på grund av mitt födelsedatum). Vi har slutat lägga ner energi på den verkliga människan, för oss är kläderna identiteten, inte det bakom dem. Hur många har inte någon gång haft liiite ont i magen för vad ni ska ha på er på den där festen? Vem har inte känt lyckan av att ta upp den nya klänningen ur kassen och vem har inte sett med avund på någon som fått tag på tröjan du letat efter i flera veckor.
Kläder är otroligt viktigt. På gott och ont. De är små lyckopiller fulla med energi, de kan hjälpa oss att visa upp den bild vi vill att andra ska ha av oss, och de kan skapa vår identitet. Med kläder tror jag att en människa kan finna trygghet i sig själv. Dock kanske vi bör tänka på att inte döma en person helt och hållet utifrån de plagg den bär. I alla fall hoppas jag att inte alla dömer så... Varje söndag
köper jag nämligen en tidning på Pressbyrån, iklädd trasiga mjukisbyxor, gula tofflor och en tröja med tandkräm på. Om tjejen bakom disken dömer mig, som jag ibland dömer andra, måste hon tro att jag ska använda tidningen som täcke.