I retoriken finns ett inbyggt, problematiskt antagande: om världen fortsätter att konsumera, tar miljön stryk. I princip är det en vidareutveckling av 1800-talets antikapitalistiska retorik. Den har bara fått en grön förpackning.
Karl Marx slog fast att industrialismen sög ut den brittiska arbetarklassen. När marknadsekonomin tvärtom gjorde samhället rikare, behövdes en ny infallsvinkel.
Svaret blev kolonialismen. Men själva innebörden i begreppet Tredje världen visar att tillväxtkritikerna återigen fick fel. Det var den samlade vänstern som valde att utse en första, andra och tredje värld. Det var deras världsbild som började skaka när land efter land, på kontinent efter kontinent, reste sig ur fattigdom under 1900-talets senare hälft. Kommunismens fall var en logisk konsekvens av kapitalismens framgångar.
Ingen ska påstå att kapitalism skapar jämlika samhällen: i meritokratiska system, som bygger på idéer och innovationer, får inte alla individer/kulturer/nationer samma utfall. Men den tillväxtfientliga retoriken, som har lämnat klass- och globaliseringsanalyserna, för att nu sikta in sig på miljöanalysen, är bevisat felaktig. Den gröna tillväxtkritiken fokuserar på den nya medelklassens konsumtion: barnbarnsbarnen till samma befolkningsgrupp, som den röda diton menade skulle förlora på marknadsekonomi. Problemet är att tillväxtkritikerna väljer att se enskilda träd. Inte skogen i sig.
Konsumtionsalarmismen utgår från en rad felaktiga principer; dels att jordens resurser är begränsade, dels att konsumtionen är konstant växande. Det är enkla generaliseringar, som visat sig vara bekväma i bakvattnet av Al Gores domedagsprofetia.
Inte minst julhandeln brukar få klä skott för västvärldens överflöd. I en ny rapport från Timbro, visar författaren Lydiah Wålsten hur svenskarnas julklappsinköp används i politiska syften, för att beskriva våra ohämmade shoppingorgier. Och politiska organisationer är inte ensamt skyldiga. Många företagare hjälper till att trissa upp stämningen.
När Handelns utredningsinstitut (HUI) skickar ut sina enkäter, är det lätt för en företagare att överdriva antalet sålda kalsonger. Det ligger i företagarens affärsintresse att framstå som framgångsrik. Nidbilden av västvärldens miljöförstörande konsumtion är dock inte sann. Wålsten smular effektivt sönder uppfattningen om julhandelns ”eviga uppgång”. Konsumtionsalarmismen är klart överdriven. De senaste 17 åren har julhandeln ökat, i samma takt som genomsnittsvensken blivit rikare.
Vi konsumerar inte för en större del av vår totalinkomst.
Den ohejdade konsumtionen är en myt.När HUI basunerar ut att julhandeln uppgår till 65 miljarder, bygger faktauppgifterna på enskilda företagares glädjekalkyler – och på bananer, blöjor och balsamflaskor, som ICA-handlarna säljer under julhelgen. Ingen av oss lär bli imponerad, om vi får ett paket inslagna bananer under granen. Blöjor och balsamflaskor är vardagskonsumtion.
Jämfört med övriga månader shoppar vi för 1600 kronor mer i december. Det finns till och med en trend mot att svenskarna prioriterar julhandeln allt mindre. Kapitalismen har gjort majoriteten av oss tillräckligt köpstarka, för att handla en kabelstickad tröja redan i oktober, eller november. Vi behöver inte längre vänta till julafton för att få vad vi önskar.
Möjligheten att välja när, vad och hur vi känner för att konsumera är i grunden positiv. Inte minst för att den generella tillväxten gör att konsumenten har råd att välja bort julklappar som är miljöförstörande.