I sin nya bok gör hon det bland annat i berättelsen Döden tänkte jag mig så, där en liten harpalt får spela huvudrollen i ett av de där ögonblicken då hinnan mellan liv och död är som mest genomskinlig.
Så är hon ju inte heller rädd för det genomskinliga, det sårbara och självutlämnande. Det visade hon med besked för några år sedan
i sin kanske starkaste bok, Natten innan de hängde Ruth Ellis.
Nu kommer en ny samling korta texter, minnesbilder med drag av såväl essä som novell. Det börjar i livet som hemmafru på 1960-talet, i ödsligheten bland miljonprogrammens höghus och i den starka drivkraften att få skriva och uttrycka sig. Den utspelar sig i en tid då det ofta var nödvändigt att anspela på sin kvinnlighet för att få det man ville ha. Uppgivenheten och vreden kan anas som en undertext – var det verkligen så, och varför ställde vi upp på det – men vem kan med gott samvete säga att liknande strukturer och mönster inte förekommer i dag?
Margareta Strömstedt är klarsynt som få, utan att göra någon stor sak av det. Hon kan vittna om politiskt färgade stolleprov under SVT:s radikala 70-tal för att sedan stillsamt konstatera att det även då gjordes utmärkt tv: Skapandet lever sitt eget liv mitt ibland fyrkantighet, skräp och bråte.
Jag skulle så gärna vilja förföra dig känns lite som ett appendix till Ruth Ellis, ett uppsamlingsheat för det material som i någon mån blev över eller som kanske väcktes till liv av själva processen.
De nya texterna är aldrig dåliga och bara sällan ointressanta, men de har inte riktigt samma känslomässiga bärkraft, föder inte samma urladdning vare sig hos författaren eller läsaren. Den här gången finns det inte heller någon tydlig dramatisk båge, ingen självklar struktur som gör delarna större än helheten.
Å andra sidan – hur många kan berätta om sina liv med sådan ödmjukhet och livsklokhet, utan att larma och göra sig till, utan att fördöma och göra upp – och ändå få så mycket sagt?
Klarsynt om skrivandet
Att läsa Margareta Strömstedt är att bli påmind om att allt hänger ihop, både i tillvaron och i konsten. Samband och sammanträffanden finns förstås överallt, men ibland kan det krävas en författares/konstnärs blick för att de ska träda fram. Margareta Strömstedt har förmågan att både se och förvalta existentiella beröringspunkter.
Så jobbar vi med nyheter