Skogspolitik är måhända inte ett av de mest uppmärksammade ämnena – eller ett av de mer känsloladdade. Splittringen i miljömålsberedningen visar likväl att här finns politiska skiljelinjer att uppmärksamma (SR Ekot 9/6).
Allianspartierna i beredningen tycker sig ha landat i ett ambitiöst förslag som lever upp till både miljömålen och det så kallade Nagoyaavtalet om hotade arter. Oppositionen tycker annorlunda. I dag får miljöminister Lena Ek (C) ta emot en beredning som slutar i oenighet.
En enkel generalisering: Den ena sidan vill bruka mer och låta privata skogsägare ta ett större miljövårdsansvar. Den andra sidan vill förstatliga mer och ha större reservat.
Det borde gå att samsas i mitten, men skogspolitiken verkar inte tillräckligt viktig för att ett samförstånd över blockgränserna verkligen ska vara värt uppoffringarna.
Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet när en övertro på statligt ägande. Bara för att staten äger mer betyder det inte att skogen är bättre skyddad från exploatering. Det finns enskilda skogsägare som brukar sin egendom betydligt mer varsamt än vad staten gör. Den privata ägarens band till sin mark får inte underskattas.
Å andra sidan kan Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna emellanåt underskatta skogsägarens drivkraft att få bästa möjliga avkastning. Det är därför avgörande att skogsbrukets alla aktörer har en hög kunskap om och ett tydligt ansvar för att värna biologisk mångfald. Detta ska vara några kärnvärden i framtidens hållbara och kommersiella skogsbruk.
Den svenska skogen har plats både för företagande, friluftsliv och naturvård. Här finns resurser som gör skäl för begreppet växande tillgångar. Därför måste politiken akta sig för att reglera bruket så hårt att det blir mindre värt att driva verksamhet – det förlorar vi alla på.
Skogsbruket och naturvården behöver långsiktiga och inte invecklade spelregler. Det är därför trist att regeringen och främst Socialdemokraterna inte har nått varandra inom beredningen. Det hade varit nyttigt.
Stora möjligheter döljer sig bland träden. Vi behöver virket, vi behöver bioenergin – och så vidare. Vi behöver även ett fortsatt starkt skydd för vissa naturskogar, där kommersiellt brukande får ge vika för att säkra specifika naturvärden.
En klok och ansvarsfull avvägning mellan skydd och tillväxt är inte enkel, men fullt möjlig.