Klimathotet gör inte kärnkraft förnyelsebar

FN:s tredje klimatrapport understryker att klimatförändringarna är ett globalt problem som kräver lokal och global handling. Alla ska med (för att dra till med en fånig klyscha). Ett antal länder kommer att behöva särskilt bistånd tekniskt och ekonomiskt. Andra behöver en klimatpolitik värd namnet, eftersom man har såväl råd som möjlighet.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt i att stora länder i världen som måste göra betydligt mer. Allra särskilt utsläppsgiganter som Kina och USA.
Att andra länder drar benen efter sig, innebär ju inte att Sverige sitter och lutar sig tillbaka. Det man kan förundras över är att statsministern inte snabbare förmår att hänvisa vidare till den miljö- och klimatpolitik som regeringen och miljöminister Andreas Carlgren för.
Miljöpartiet kräver stora investeringar i ett försök att säga samma sak som miljöorganisationerna. Men mp avstår som alltid att berätta att den nuvarande regeringen lägger betydligt mer pengar på miljöområdet än föregående s-regeringen, den miljöpolitik som mp var direkt medansvarig för.
Allianspartierna har ju dessutom fördelen av att bejaka EU-medlemskapet och det är utan tvivel så att ambitiös EU-gemensam klimatpolitik exempelvis en omfattande handel med snålt tilltagna utsläppsrätter gör störst effekt.
Den svenska alliansregeringen kommer under ordförandeskapet 2009 att spela en nyckelroll. Det är bra att miljöministern lyfter fram detta som en uttalad målsättning. EU kan gå före på ett sätt som ger globalt eko allra särskilt i jämförelse med ensidiga svenska åtaganden.
Det finns dock skäl att varna för en växande kärnkraftsvurm på allianssidan. Uran har ingalunda blivit ett förnyelsebart bränsle över en natt. Kärnkraftens risker är desamma.
Verkligt långsiktig och uthållig energiproduktion kräver en teknikutveckling som gör det möjligt för människan att producera stora mängder energi utan att aggressivt tära på jordens begränsade resurser.
Fram till 2050 kommer det, om vi får tro världens forskarexpertis, att krävas omfattande utsläppsminskningar världen över.
Den avgörande frågan om vilka som ska betala för vad är fortfarande obesvarad. De rika länderna, Ryssland och Kina inräknade, bör ta lejonparten av notan. Men de länder som har den bästa miljötekniken kommer också att göra stora pengar, angenämt nog.