Oppositionspartierna presenterar sin klimatpolitik – och får dräpande kritik från två håll. Trots att den jämförelsevis populära Maria Wetterstrand ställs i fronten. En halvmesyr är en halvmesyr.
Från det ena hållet kommer kritiken mot att oppositionen slår hårt mot landsbygd, mot transportnäring och basindustri. Från det andra hållet kommer kritik från miljöorganisationerna att klimatpolitiken är för vek och för svag. Att den inte lever upp till de stora ord som levererats tidigare. Inifrån-kritik är svårast att möta och har kraftigast bett.
Allianspartierna kan säkert känna igen sig. Att ta fajten med motståndarna är alla beredda på, men att hamna i konfrontation med sina sympatisörer är något helt annat. Det är där man ställs inför de stora förväntningarna.
Oppositionen förmår inte att gå så långt som miljöorganisationerna kräver. Redan nu puttas basindustrins tillskyndare i famnen på Allianspartierna, vars klimatpolitik har en annan utformning.
Men bara att de tre partierna tydligt försämrar förutsättningarna för bilpendlare och basindustri, visar att dessa intressegrupper inte har centrala roller i den avgörande fajten om väljarna. Den verkar stå i storstäderna. Där slår en chockhöjning av bensinskatten mot relativt få. Där finns ett väljarunderlag för en politik som säger sig vilja beskatta bort stadsjeepar och sätta hårt åt utsläppsstinn stål- och skogsindustri. Oavsett om det ryker några hundra industrijobb på köpet. Det är där, i det allt mer urbana, som Miljöpartiet verkar gå bäst – och Socialdemokraternas sönderfallande storstadsopinion tvingar dem in på samma spår. Men med ena benet i storstaden och det andra på landet, hamnar partiet raskt i smärtsam spagat.
För det som på papperet kan se ut som politik mot bilburna ”okynnespendlare” i storstaden, får en helt annan träffbild i verkligheten. Den storstadsnära pendlaren i stadsjeep, miljöfiende nummer ett i de rödgrönas politik, klarar chockhöjningarna betydligt bättre än låginkomsttagaren i skogigaste Småland som kör sex mil i begagnad bil varje morgon för att kunna försörja sig.
För Miljöpartiet är det inte ett stort opinionsbekymmer. Det borde vara det för Socialdemokraterna.